Bloggarkiv

Vecka 37+1 och färdig!

Till alla dem som påstår att jag inte skulle ha en mage. Och ja, den är i vägen!

Till alla dem som påstår att jag inte skulle ha en mage. Och ja, den är i vägen!

Vår femåring Ida föddes i vecka 37+2. Då var jag redo på att gå två veckor över tiden och bli igångsatt. Denna graviditeten har jag mentalt ställt in mig på att bebis kommer komma samtidigt som storasyster. Att jag dessutom varit i kontakt med läkare på specialistmödravården som varit orolig för en förtidig förlossning har gjort mig än mer inställd på att allt efter nyårsafton är bra. Idag är jag i vecka 37+1, galet färdig med att vara gravid, men det är inget som tyder på någon bebisentré de närmaste dagarna. Börjar inse att jag nog kommer få förbereda mig på en lång väntan.

Förra graviditeten bodde vi i Stockholm. Jag var en rätt orolig förstföderska med en miljard frågor, främst gällande min ryggmärgsskada och barnafödande. Jag såg till att bli kopplad till specialistmödravården i Huddinge och Karin Pettersson, en fantastisk förlossningsläkare specialiserad på kvinnor med neurologiska skador och sjukdomar. Från den dagen jag träffade Karin släppte alla medicinska farhågor, och jag kände mig trygg. Jag träffade henne ett par gånger under hela graviditeten, främst för att jag ville det, och hon såg mig som en lågriskgraviditet från första mötet. Allt fortlöpte utan komplikationer, förlossningen gick visserligen snabbare än vad någon hade väntat sig, men ut kom en välskapt, frisk och lagom stor tjej. Även jag mådde oförskämt bra efteråt.

Denna graviditeten bor vi i Malmö. Även här har jag en koppling till specialistmödravården. Denna gången var det dock jag som kom lugn till mitt första besök på specialistmödravården och läkaren som var nojjig. Den första graviditeten hade ju gått så otroligt bra och jag ville mest ha kopplingen till specen för att få en narkoskonsulstation och en notering i min journal om att ta in mig vid oro för påbörjad förlossning på grund av nedsatt känsel och snabbt första förlossningsförlopp.

Detta har jag fått. Dessutom har man haft ett teammöte om mig med läkare från kvinnokliniken, rehabiliteringsläkare, narkosläkare, koagulationsläkare mfl där det bland annat diskuterats inläggning från v 36 på grund av oro att jag inte ska veta när det är dags att föda. Jag avböjde vänligt men bestämt detta. Trots superhög belastning på ultraljudsmottagningen i Malmö har jag och magen varit på inte mindre än tre extra ultraljud med påföljande undersökning av blodflöde mellan bebis och moderkaka och träff med läkare på specialistmödravården. Förutom detta har jag följt det ordinarie mödravårdsprogrammet med mätning av mage och lyssna på hjärtljud. Detta innebär att jag varit på någon slags koll i princip varje vecka sedan mitten av november.

Hela tiden har allt sett bra ut. Det är en aktiv bebis som väger 6,7 procent under storleken på en genomsnittsbebis och har gjort så sedan första mätningen. Det enda man möjligen kan anmärka på är intelligensen.  Bebis la sig nämligen till rätta med huvudet nedåt runt vecka 30, men har sedan dess försökt ta sig ut genom höger sida av min mage. Jag har visserligen varit trött och sliten under den sista trimestern, men det är inte så konstigt.

I tisdags var vi på det senaste ultraljudet med påföljande läkarbesök. Eftersom doktorn varit orolig var jag helt inställd på att han skulle föreslå en planerad igångsättning för att ha koll på läget. Döm om min förvåning när han lutar sig tillbaka i stolen, frågar hur jag mår, säger att bebis mår prima och i nästa andetag säger att han ser detta som en lågriskgraviditet. Istället för några idéer om igångsättning frågar han om och när JAG vill träffa honom igen. När jag nämner att jag är inställd på att bebis kommer vilja titta ut på fredag, ler doktor antyder att det skulle förvåna honom och säger att vi inte kommer att få träffa honom då för han är ledig fredagar.

Tre dagar före det att jag ställt in mig på att föda barn är vi alltså friskförklarade. Nu, när JAG är inställd på att det får vara nog med graviditet och sparkar mot revbenen har läkaren släppt alla tankar på tidig förlossning. Så nu går vi in i väntans tider. Almanackan är helt tom, och jag som avsiktligt tagit det extremt lugnt sista månaden funderar på att börja klättra i trappor och rulla på kullersten för att sätta igång det hela.

Senaste ultraljudsbilden på vår bebis. Kanske till hjälp för den som vågar gissa kön och födelsedag.

Senaste ultraljudsbilden på vår bebis. Kanske till hjälp för den som vågar gissa kön och födelsedag.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , ,

Flodhästen Nora

Flodhästmagen, som egentligen inte är så himla stor.

Flodhästmagen, som egentligen inte är så himla stor men ständigt i vägen.

Jag är kass på att gravidblogga. Livet kör på i 130 knyck, medan min energinivå succesivt sjunker mer och mer för var vecka som går. Nu är jag i vecka 33 och bebis är i stort sett färdig, ska bara biffa till sig lite också. På det stora hela har denna graviditet gått oförskämt bra. Fram till vecka 30 hade jag visserligen lite foglossningsbesvär och humörsvängningar, men i övrigt var jag en rätt fräsch Nora.

Sedan mötte jag vecka 30-väggen. Det kändes verkligen som att jag över ett par nätter blev 10 kg tyngre, 20 år äldre och 40 år gnälligare. Jag känner mig som en 80-årig reumatikertant. Jag har en hel del sammandragningar, svårt att sova på natten och är allmänt osmidig. I onsdags var jag på besök på specialistmödravården och beklagade mig. Läkaren konstaterade också att sammandragningarna bidrar till att jag har en något kortare livmoderhals än han skulle föredra. Så sedan en vecka tillbaka är jag ordinerad att inte jobba mer än halvtid och att sova siesta. När beslutet väl var fattat kändes det underbart. Plötsligt orkar jag med eftermiddagen och kvällen utan att ha en stenhård boll till mage eller att explodera på familjen.

Från och med idag har jag även delegerat dagishämtningen av Ida till en grannfru. Hon kör bil till förskolan varje dag och hämtar sina två barn. Personalen på förskolan har lovat att hjälpa Ida på med ytterkläder och att få ut henne till bilen, så inväntar jag henne hemma. Därmed slipper jag fyra förflyttningar in och ut ur bilen, samt lyft av rullstol, alternativt promenad upp för branta dagisbacken med en mage som är i vägen. Skönt!

På tal om att känna sig allmänt otymplig och flodhästlik. I morse inträffade den ultimata förolämpningen. Jag spräckte sitsklädseln på min rullstol. Jag har viss funktion kvar i benen och kan stå på dem. Detta är något som jag utnyttjar när jag ska dra på mig byxor. Under graviditeten försämras denna förmåga rätt rejält, min spasticitet förändras, jag blir slappare i musklerna och foglossningarna bråkar med benen. I morse ställde jag mig upp med mycket möda och stort besvär, fick på mig byxorna och skulle sedan sätta mig ner. Musklerna gjorde inte riktigt det de skulle, utan det blev ett kontrollerat fall ner i stolen. Ett kontrollerat fall som resulterade i ett knak samtidigt som jag kände hur jag sjönk avsevärt mycket längre ner än jag borde. Min första tanke var att jag spräckt hela ramen på min kolfiberrullstol. Tack och lov var det inte fullt så illa, men större delen av sitsklädseln är tudelad.

Det fick bli en tur till hjälpis. Nej, sitsklädslar är inget de har i lager. I bästa fall kommer de kunna fixa det till helgen. Håll tummarna! Nu sitter jag i ”tjockisstolen”, min obekväma, gamla, tunga och tre centimeter för breda rullstol. Bara så ni vet så är det synd om mig!

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , ,

Andra barnet del 2

ultraljudDet har inte kommit en enda publik kommentar på mitt inlägg från förra veckan. Däremot har jag fått en hel del privata meddelanden med glada tillrop, personliga reflektioner och funderingar. Det visar tydligt hur ämnet barnlängtan och barnlöshet inte gärna tas upp offentligt, men ändå berör många. Jag tror att vi alla skulle må bra av att tagga ner lite av vår perfekta fasad och erkänna att barn faktiskt inte kommer på beställning i alla familjer.  Många familjer upplever både missfall och barnlöshet. Många får ställa om sin bild av hur familjen ska se ut från sin barndomsdröm till den verklighet man får sig tilldelad.

Hur har då vår lilla familj resonerat och agerat på beskedet att syskon inte är troligt ”den vanliga vägen”? Vi funderade och pratade en hel del kring fördelar och nackdelar, möjligheter och risker. Vi har tur och har relativt goda chanser att lyckas med en  IVF. Däremot har vi ett biologiskt barn sedan tidigare och är därmed inte berättigade att få någon fertilitetsbehandling bekostad via det offentliga.

Vi bet i det sura äpplet, tittade över våra besparingar och beställde till slut IVF-klinikens stora paket, tre IVF-behandlingar. Men vi beslutade också att det blir dessa tre behandlingar, blir det inget syskon på de försöken så är det den verklighet vi får anpassa oss till.

En avbruten behandling, ett negativt försök och ytterligare ett försök senare,  kan jag nu svara positivt på frågan om syskon. Om allt går vägen blir det bebisgos i familjen Sandholdt i januari. Vi vågar fortfarande inte riktigt tro att det är sant, men sakta håller jag på att vänja mig vid tanken. Och jag ser mycket fram emot att ha något roligt att skriva om här på bloggen.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , ,

När andra barnet inte kommer

IMG_6459Vi har inte planerat hur många barn vi ska ha i vår familj. När vi bestämde oss för att det var dags att skaffa ett första barn sa vi från början att vi börjar med en, sedan får vi se hur allt går och så tar vi storleken på familj efter det.

Allt fungerade ju så bra och när lillan var något år började vi prata om hur familjen skulle se ut framöver. Vi kom fram till att syskon skulle vara roligt, men att vi inte har bråttom. Lillan kunde gärna få bli några år och lite mer självständig, men vi konstaterade också att det inte heller skulle vara hela världen om jag råkade bli gravid.

Så gick det ett år och tankarna på syskon blev lite mer återkommande. Ytterligare ett år senare började jag tycka att det var konstigt att andra fick både en tvåa och trea medan inget syskon var på gång hemma hos oss.

Samtidigt har jag rest land och rike runt och föreläst om att bli och vara förälder med ryggmärgsskada. En av de vanligaste frågorna efter en föreläsning är ”nu när du har fått ett barn och allt har fungerat så bra, ska ni inte ha ett barn till?”. Samma sak från släktingar, vänner och mer eller mindre nära bekanta. Det är märkligt det där, innan man skaffat ett första barn är det inte många som frågar om familj, när det första väl har kommit är det fritt fram att ställa frågan.

I början svarade jag sanningsenligt att vi inte har så bråttom, jag har ju trots allt bara en famn att sitta i och den behöver fortfarande Ida. Sedan började jag svara lite mer undvikande och de senaste åren har svaret varit sanningsenligt: I vår familj kommer inte barnen på beställning.

Vi hade ju testat att allt fungerade. Visserligen blev inte lillan heller till på första försöket, men vi väntade egentligen inte särskilt länge på henne.

Till slut började jag dock komma till slutsatsen att vi nog borde kolla att allt står rätt till trots allt. Jag gav oss en deadline, har jag inte blivit gravid när jag fyller 35, då ringer jag fertilitetsmottagningen.

Min 35-årsdag kom och gick, men inget positivt graviditetstest. Så jag tog mod till mig och ringde det där telefonsamtalet. Jag fick ett ganska kallt mottagande. ”Ni har ett biologiskt barn tillsammans sedan tidigare och fertilitetscentrum har LÅNG kö”. Ett par samtal senare hade jag bokat in oss för ett första besök på en privat klinik. Förra sommaren drog vi igång en fertilitetsutredning och i höstas kom beskedet, vi hade haft grym tur en gång, chansen att vi skulle ha samma tur igen är ganska liten.

Det blev en kalldusch, men samtidigt visste jag nog redan att det var så. Nu kom dock en mängd frågor att ta ställning till. Jag är ganska nöjd med vårt liv. Vi är grymt stolta och glada över vår dotter. Den förmågan att njuta av det vi har vill jag inte mista i jakt på något mer. Jag har sett fler kvinnor i min omgivning bli mer eller mindre besatta av tanken på barn och den situationen vill jag absolut inte hamna i.

Samtidigt tycker jag att Ida förtjänar ett syskon. Jag vill att hon ska ha någon att leka med, bråka med och dela glädje och sorg med när vi blir gamla och dementa. Jag känner mig själv inte färdig med småbarnsåren och längtar efter mera bebisgos.

Hur skulle du ha resonerat om du var i samma situation? Har du något tips att ge mig? Detta är något som upptagit en hel del av vår energi de senaste åren och jag kommer att fortsätta mitt inlägg nästa vecka. Tills dess har du ett I-landsproblem att fundera över.

Ha en riktigt bra helg i solen!

 

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , ,

Reflektioner från ISCoS

Montreal i strålande solJag kom hem från Montreal och ISCoS (internationell, medicinsk ryggmärgsskadekonferens) tisdag kväll. Måste erkänna att min mat- och sovklocka är lite ur balans fortfarande. Det var intensiva dagar med mycket intryck, intressanta föreläsningar och spännande personer. Denna gången var konferensen mycket inriktad på grundforskning, dvs hur ryggmärgsskador kan botas. Intressant på många sätt, men långt ifrån den vardag jag lever i.

Det som kanske ger allra mest under sådana här dagar är alla möten och idéer som kommer upp i samtalen med människor med liknande intresseområden. Redan i samband med förra ISCoS fick vårt projekt kontakt med ett team från Vancouver som arbetar med Sexual Health. De hade hittat vår då endast svenska hemsida och översatt den med hjälp av Google translate. Nu hade de kommit betydligt längre i sitt arbete och skapat en folder och webbsida med rekommendationer kring graviditet och förlossning för kvinnor med ryggmärgsskada. Du hittar den på följande länk https://scisexualhealth.ca/female-fertility-and-pregnancy/

Samarbetet med detta team kommer bland annat resultera i en studie kring amning hos kvinnor med ryggmärgsskador. En läkarstudent från Sverige kommer i september åka till Vancouver och göra en enkätundersökning riktad till kvinnor med ryggmärgsskador som fött barn och deras erfarenheter av amning. Planen är att göra samma enkätundersökning här i Sverige och på så sätt få ett större respondentunderlag.

Under en av middagarna satt jag bredvid en läkare verksam på ett rehabiliteringssjukhus i San Francisco. Han arbetar främst med ventilatorberoende patienter, dvs de som har riktigt höga skador och är förlamade från halsen och ner. Han berättade att han nyligen hade haft en patient med komplett skada på andra halskotan (C2) som genomgått en full graviditet och fött barn vaginalt. Hos många kvinnor med högre skador blir andningen ett bekymmer när livmodern trycker på och kvinnan på grund av sin skada redan har andningspåverkan. Eftersom denna kvinna redan var ventilatorberoende blev det dock inget bekymmer. Förlossningen avlöpte också utan komplikationer.

Sista dagen presenterade en kvinna från Italien en studie som de har gjort bland kvinnor med ryggmärgsskador som genomgått graviditeter. Drygt 50 kvinnor hade svarat på en enkät om graviditetskomplikationer, urinvägsproblematik under graviditeten, förlossning, amning, etc. Jag blev eld och lågor över den i dessa sammanhang relativt stora populationen som besvarat enkäten, tills jag insåg att det var kvinnor som fött barn i Italien från 1983 och framåt. Frågan är vad man minns av en graviditet 30 år tillbaka i tiden. Lite intressanta fakta från studien var att dryga 80 procent av deltagarna födde sina barn med kejsarsnitt. Med svenska mått en väldigt hög siffra, men den italienska forskaren var förvånad över att snittningsfrekvensen inte var 100 procent. Kejsarsnitt är betydligt vanligare i Italien än här. Studien visade också att 55 procent av kvinnorna ammade sina barn. Urinvägsinfektioner och problem med läckage var vanliga komplikationer under graviditeterna.

Efter konferensen passade jag på att ta två dagar semester i Montreal. Det var fantastiskt skönt att strosa runt i sin egen takt och upptäcka staden. Tillgänglighetsmässigt blev dock Montreal lite av en besvikelsen. Trots hyffsat modern bebyggelse hade extremt många byggnader ett par trappsteg för att komma in. Det trodde jag inte om Kanada.

 

 

 

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250