Regnbågsmamman

Fej Ganebo är 27 år och arbetar som sjuksköterska och är även utbildad folkhälsovetare. Numera är hon mammaledig med Elwin som är tio månader. En av Fejs intressen är att sy kläder till sina barn i regnbågens alla färger.

När Fej var sex år drabbades hon av barnreumatism och fick sin första rullstol när hon var tio år, men var till en början inte helt beroende av rullstolen som hjälpmedel. Vid 18- årsåldern ådrog hon sig även en muskelsjukdom som gjorde att hon successivt blev rullstolsburen i större utsträckning.

– Reumatismen har mest satt sig på höfter och ben. Jag är stark centralt i kroppen och svag långt ut. Fötterna, underbenen och händerna är svagast men jag har bra bålstabilitet, beskriver Fej.

Hur var det att växa upp med en funktionsnedsättning?
– Jag minns inget liv utan sjukdom, så för mig är det inte en sån stor sak. När jag var ung var rullstolen som en leksak, jag försökte bestiga berg med vännerna men ramlade förstås ned. Hjälpmedelscentralen undrade varför rullstolen bara höll i tre dagar innan den kvaddades och inte kunde repareras, säger Fej och skrattar till.

– Jag är inte alls rädd för att prova saker och jag tror det var lättare för mig som barn att anpassa mig till ett liv med rullstol, än om det skulle ha skett idag som vuxen, fortsätter hon.

Fej visste tidigt att hon ville bli sjuksköterska. Hon hade alltid velat arbeta med människor och tycker om den personliga kontakten med andra.

 Hur fungerar det att arbeta som sjuksköterska som rullstolsburen?
– Det är inga problem, det handlar mycket om bra kommunikation med kollegor och patienter. Jag arbetar med patienter som gör dialyser genom bukhinnan, så det innebär inga stora maskiner och dylikt. De flesta patienterna gör dialysen själva i hemmet. De kommer till oss när de får infektion eller någon kraftig försämring, så det är självgående och mycket medvetna personer, säger Fej.

Vad får du för bemötande?
– Jag får positivt bemötande och tror samtidigt att jag har haft tur.  När jag var yngre och var på anställningsintervju kunde jag få frågor som ”Jaha, vad gör du här?! Du kan inte jobba hos oss”, ungefär. Det finns chefer som faktiskt tycker det är en fördel och lite häftigt att patienterna inte bara får möta en viss typ av vårdgivare, säger Fej.

Fej har också har varit förbundsordförande i Sveriges Förenade HBTQ-studenter och är engagerad i HBTQ-frågor.

När förstod du att du var homosexuell?
– Det har jag alltid vetat. När tjejerna började kolla in killar tänkte jag vadå killar och då förstod jag jaha de känner likadant som jag gör inför tjejer. Jag är uppvuxen i en familj där mina föräldrar har många homosexuella vänner. En dag kom min pappa och frågade när jag skulle berätta, så då förstod jag att de redan visste, säger Fej och ler.

Fej hade sedan ung ålder en längtan att få skaffa barn.

När bestämde du dig för att skaffa barn?
– Jag har alltid velat ha barn och började redan i 13-årsåldern fundera på hur det skulle gå till utan att ligga med en man. Sen dess har det hänt mycket med lagstiftningarna i Sverige, så nu får samkönade par inseminera, säger Fej.

– Min tidigare partner bar ett barn, Lova, som blev till i Danmark. Elwin däremot är skapad med heminsemination med en person som jag hittade på nätet och lärde känna den vägen, fortsätter hon.

Vad hade du för preferenser när du letade efter en donator?
– När jag bestämde mig för att skaffa barn igen tänkte jag först att barnet borde få samma förutsättningar, i förhållande till donatorn som det äldre barnet, även om jag och min dåvarande partner hade brutit upp. Samtidigt hade jag inte möjligheten att med kort varsel lämna jobbet och bege mig till Danmark, eftersom att jag som ensamstående inte får göra insemination i Sverige, säger Fej.

– Rekryteringen var knepig, jag träffade en massa människor, men kände nej herregud de här människorna skulle jag aldrig kunna tänka mig att skaffa barn med. Sen träffade jag en person som gärna ville ha barn, men vars partner inte ville. Jag fick vårdnaden och överenskommelsen var att Elwin själv får bestämma formen för umgänget med donatorn i framtiden, till dess umgås vi tre regelbundet.

Hur fungerade det rent fysiskt?
– Det fungerade mycket bättre än vad jag hade trott att det skulle göra. Jag var livrädd till en början att kroppen skulle sluta fungera och jag var rädd att förlora en del av min självständighet. Då frågade jag mig själv vad det värsta som kunde hända var, så agerade jag utifrån det, säger Fej.

– Mitt största problem var att jag mådde väldigt illa och det gör väl de flesta oavsett. Problemen rent fysiskt var att tyngdpunkten ändrades och att jag inte var lika stabil som jag brukade vara. Inför min egen graviditet undrade jag hur jag skulle klara av alla de praktiska sakerna själv. Sen när barnet väl hade kommit fungerade det mesta.

Hur gick förlossningen?
– Den gick också väldigt bra! På specialistmödravården fick jag bestämma själv om jag ville föda med snitt eller vaginalt, det kändes skönt med den valfriheten. De visste inte om jag skulle kunna föda vaginalt eftersom reumatism har satt sig mycket i bäckenet. De sa att om jag vid något skede märker att det inte kommer att fungera blir det ett akutsnitt. Men det gick bra och barnet kom ut av sig självt efter tre timmar på förlossningen, jag hann inte ens tänka tanken på smärtlindring! säger Fej.

Hur tänker du när du väljer kläder åt dina barn?
– Jag syr mycket egna kläder och väljer att sy sådant som är könsneutralt. Jag kan då välja färger själv och sy kläder som är praktiska och lekvänliga. Hängselbyxor är praktiska så jag kan lyfta upp barnet lättare och ibland syr jag på extra hällor på byxorna.

– Jag har klätt mina barn i alla färger, så ibland kan jag få kommentarer som ”oh vilken söt flicka” eller ”oh vilken söt pojke”, säger Fej och skrattar.

 Är du orolig över att barnen kan springa iväg?
– Det äldre barnet höll sig alltid bredvid eller satt i knäet när vi var ute, hon höll sig närheten för hon visste att om något farligt skulle hända så måste jag finnas nära.  Min tiomånaders däremot är nog lite vildare, men än så länge är jag inte orolig, nej.

Har du några tips och råd till någon som funderar på att bli förälder?
– Först och främst att våga göra det. Sen tycker jag att bärsjalen är det bästa jag har haft. Skippa vagn! Lyssna inte till hur andra tycker att det borde vara eller fungera. Hitta på egna lösningar, de brukar vara det bästa, säger hon.

Vad är din bästa egenskap som mamma?
– Att jag inte är perfekt. Många föräldrar försöker ge barnen en perfekt uppväxt och vill vara så duktiga som de bara kan. Jag kommer aldrig vara den där perfekta föräldern därför kan jag nog slappna av bättre och försöka vara här och nu, säger Fej med ro.

– Jag vill att de ska bli trygga i sig själva och veta att allting går om man bara vill. Hinder är till för att övervinnas, fortsätter hon.

 

Text: Yasmin Jungestedt




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250