I tisdags var jag och Erika Nilsson ute på Bosön och besökte RG:s introkurs för ryggmärgsskadade. I 10 min försökte vi kort introducera vårt projekt. När Erika berättade om olika svårigheter man kunde stöta på som förälder med ryggmärgsskadad var jag lite rädd att vi skulle skrämma vår lilla publik. Jag hoppas att vi inte gjorde det (kanske ni till och med läser detta!).
När vi rullade in på Bosön kom jag själv att tänka på hur det var för fyra år sedan. Då satt jag som nyskadad där i publiken och lyssnade med stora ögon. Jag kom ihåg tjejsnacket som var i ett litet rum (under en trappa tror jag?). Jag satt tyst och visste inte riktigt vad jag tyckte om det hela. Men åren har gått och jag har utvecklats som person och lärt mig att hantera en rullstol. Nu är det jag som står på Bosön och berättar om mina erfarenheter. Det känns lite konstigt. Vägen hit gick så fort. Jag trodde inte att det kunde gå så fort!
När jag vaknade upp på ortopediska avd i Lund var min första tanke – Kan jag få barn? Min läkare svarade – ja men sedan pratade ingen mer om det. Under min rehabilitering diskuterades det sexualitet, men jag var inte så värst intresserad av att diskutera min sexualitet med någon utomstående… dessutom var underlagsmaterialet vinklat åt den manliga sexualiteten och inte den kvinnliga. Alla är olika, men nu i efterhand tycker jag fortfarande att det var skönt att, i min egen takt, själv hitta tillbaka till min kvinnlighet och sexualitet. Och nu mitt föräldraskap.
Om det är någon från vår lilla tisdags-publik som läser det här och har mer frågor så får ni gärna höra av er!
