Snö!

Min ärkefiende!

Så kom den till slut även till Skåne, snön. Jag avskyr snö. Det vet alla som känner mig. När första snön kommer förvandlas jag till ett åskmoln. Den korta vintern var en faktor som vägde relativt tungt i vårt val att flytta till Skåne. I år har jag dock intalat mig att det skulle vara lite mysigt med snö. Att det skulle bli roligt att tillsammans med Ida få glädjas åt att busa i vitt fluff. Vi har tränat på att sjunga ”vi ser det snöar”, allt sedan vi såg den första snöflingan förvirra sig ner i december. Jag unnar verkligen henne att få ge sig ut och åka pulka, bygga snögubbe, göra snöänglar osv och vill att hon ska få ta del av all den där snöglädjen alla pratar om.

När snön igår kom till Skåne försvann dock min optimism. Kunde den inte åtminstone valt en annan vecka? Denna veckan är jag ensamstående mamma eftersom Petter är bortrest på jobb några dagar och har kvällsaktiviteter de övriga. Denna mammans komparativa fördelar är definitivt INTE snö. Jag är bra på sol, värme och vatten i flytande form. Samtidigt vill jag verkligen dela med mig av mitt snöhat till lillan. Jag vill att hon ska lära sig hur roligt det kan vara.

Vi åkte över till kompisar efter dagis igår. Idas kompis och hennes mamma fick i uppdrag att busa med Ida i snön. Efter kvällsmaten satte vi oss i bilen och Ida somnade på tre röda sekunder. I normalfallet hade det bara varit att lyfta in henne så hade hon sovit vidare. Men när vi kom hem  hade det yrt in dryga två decimeter snö på hela vår garageinfart. Det var inte att tänka på att frakta barn i knät in. Det blev till att väcka Ida och låta henne gå. När hon äntligen somnat om igen ringde jag in förstärkning. Jag bad en kompis att komma hit i eftermiddag och hjälpa mig att skotta. Nu återstår bara att få henne att hitta stegen för att ta sig upp på vinden och hitta en snöskyffel också.

I morse övervägde jag på allvar att ringa förskolan och sjukanmäla oss bara för att slippa gå ut genom dörren. Jag bestämde mig att det var lite väl ömkligt, men svalde min stolthet och lät förskolepersonalen komma ut på parkeringen och hämta Ida i bilen.

Jag vet att det finns starka tetror runt om i landet som ser snöskottande som en utmaning, men det gör INTE jag. Jag gillar att resa till snö,  att bestämma mig för en vecka med varma kläder och sitski i fjällen. Men vardag i snö ger mig klaustrofobi. När flingorna börjar dala ner där ute känns det som att min värld krymper drastiskt. När snön lägger sig ute är det som att mitt rörelsehinder blir 10 steg värre. Jag tycker synd om mig själv och vill helst krypa upp i soffan med en stor skål snask och dra en gammal filt över mig tills våren kommer. Jag vet att det till stor del handlar om inställning och jag försöker komma över det. Men tanken på att sticka näsan utanför dörren och packa in mig i bilen för att åka till förskolan får mig att rysa.

Så alla ni som gillar snö, och framför allt ni som har små barn och gillar snö, ta ert ansvar! Flexa ut från jobbet, dra på er vinterkläderna och ge er ut i lappmöglet. Se till att njuta av vintern när den är här. Snart är det över och då kommer jag vara den första att ge mig ut på långpromenad!