Hej,
Jag heter Anna och jag tycker det är så spännande och roligt att få möjligheten att blogga här på Mamma Pappa Lam. Det ligger mig varmt om hjärtat då jag tycker att det är ett fantastiskt projekt och ett forum med framtidstro som ger stöd, möjlighet till att dela erfarenheter och att lära av varandra.
Jag har ändå sedan jag varit liten velat vara en mamma. Det kanske är de flesta småflickors drömmar när man leker, pysslar och stoppar om sina dockor i vagnar. Min Skrållan, som hon hette, skulle alltid vara med mig. Hon var med till affären, hade en egen plats vid matbordet, på skrivbordet, i skolväskan och såklart även på pakethållaren på cykeln.
Min dröm om barn skulle också bli sann men inte på det sätt jag fantiserat.
När jag var 29 år var jag på skidsemester med min pojkvän i svenska fjällen och vi hade precis fått reda på att jag var gravid. Vi var båda i en mindre chock men såg denna resa som en möjlighet att smälta denna stora nyhet och samtidigt börja glädjas för detta tillsammans.
Min pojkvän och hans bror hade dragit ute på en fartfylld skotertur och jag hängde då på min svägerska för att åka en längdåkningstur på fjällen. Det lät så idylliskt, fridfullt och vackert jämfört med deras uppvisning av höga hastigheter och coola hopp. Min svägerska är en lugn norrlandstjej och arbetar dessutom som ”backläkare” så jag kunde ju inte ha en bättre följeslagare. Rutinerad skidåkare som hon är, så hade hon hade givetvis på sig breda och stabila telemark skidor. Jag som precis kommit hem ifrån Tjejvasan, hade på mig mina smala och lite bräckliga längdåkningsskidor. De visade sig inte alls optimala denna dag och nedför en backe gick det alldeles för snabbt och vurpan är inte av denna värld. Jag skadade nacken och just då förstod jag inte så mycket mer.
Min svägerska var läkare på Östersunds sjukhus och förstod nog mer än jag vad som pågick. Efter hon klättrat runt för att få täckning på telefonen så kunde hon larma och sedan efter en stund dök en helikopter upp. Med på helikoptern var ett filmteam som ville dokumentera denna olycka. Nej tack sa vi bestämt och kanske inte så vänligt.
Fick på denna helikopterflygning berätta att jag var gravid för sjukvårdspersonalen och det visade sig även att min svägerska också var det. Det var en färd fylld av oro och skräck över vad som hänt samt en stark irritation över kamerateamets osympatiska framfart och bemötande. En önskan om att jag skulle hängt på skoterturen fanns såklart också och att vi skulle suttit framför brasan, i mysiga stugan, och njutit av en hemmagjord pizza på kvällen.
Det som skulle bli denna fantastiska påsklovssemester slutade dessvärre med ambulanshelikopter tillbaka till Stockholm. Operationen på Huddinge Sjukhus gick bra men min rehabilitering kom i kläm dessvärre på grund av min graviditet. Jag var under denna period så förbannad, ledsen och frustrerad att det inte går att begripa. Jag var otymplig, fick yrsel av minsta rörelse och kände mig så drabbad. Varför var en fråga som ofta kom upp.
Oavsett hur jag mådde så var det som fick mig att kämpa och det enda jag tänkte på var att gör det bästa för min egen ”skrålla” som väntade på att få komma till oss. Hon var ivrig och det blev akut kejsarsnitt. Hon föddes i vecka 25 + 5, vägde 713 g och var enbart 31 cm lång. Tindra visade sig vara en envis och stark tjej och var en liten hjälte redan från start.
Det blev en lång tid på sjukhus för mig. Ifrån Huddinges intensivvårdsavdelning blev det Neuroavdelningen R18 på KS Solna, till Rehab Station Stockholm och därefter ”flyttade” vi in på ett familjerum på Neonatalen på KS. En sjukhusvistelse på nio månader men så här i efterhand har allting gått väldig bra. Min dröm om att få barn blev sann men inte på det idylliska sätt jag föreställt mig. Livet blir sällan på det sätt man tänkt, det håller nog de flesta med om. Vi möter alla oväntade händelser, personer och annat oförutsägbart längs vägen.
Livet blir bättre och bättre och såklart kommer det en 2:a på det här. Mer om det nästa gång… Ses!
…………………………………
Gästbloggare: Anna L
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Tindra och Kasper
…………………………………
Lämna ett svar