Blog Archives

I gröna backar

Fikapaus i backen. Visst är det smidigt med en mamma som även fungerar som stol?!

Fikapaus i backen. Visst är det smidigt med en mamma som även fungerar som stol?!

Vad jag trivs med att GÖRA saker med familjen! Dels blir jag själv på så himla bra humör av lite fartvind i håret och svettpärlor i pannan, dels tar mammahjärtat ett rejält glädjeskutt när jag ser hur lycklig Ida blir när springet i benen får komma ut. I helgen lånade jag en sitski av en kompis och vi spenderade två dagar i de småländska alperna.

Första gången jag åkte sitski var redan 1992. Knappa 10 månader efter att jag hade brutit ryggen åkte familjen upp till Åre för en skidvecka med totalskidskolan. Det var supervingligt, och osäkert. Jag fick smeknamnet Skogsmulle för att jag åkte ur backen och hamnade i skogen ett par gånger. Efter det åkte vi upp till Åre en vecka per år under rätt många års tid. JAg tragglade med skidlärare, försökte verkligen, men blev aldrig självständig i backen. 1997 var jag uppe i Åre sista gången, efter det bestämde jag mig för att kasta in handduken. Skidåkning var helt enkelt inte min grej.

Så träffade jag Petter. Han ÄLSKAR att åka skidor. När han fick höra att jag hade åkt sitski blev han eld och lågor. Varje år tjatade han om att vi skulle åka till fjällen. Varje år teg jag ihjäl skidresan. Till slut, efter nära tio år av tjat åkte vi till Branäs med ett kompisgäng. Min tanke var att hyra en sitski, hyra en skidlärare, ge det en sista chans och sedan kunna lägga ner för alltid och slippa tjatet. Döm om min förvåning när jag plötsligt kan åka. Jag skyller allt på carvingskidan och att den gjort det enklare att svänga med en sitski. Men det kan också ha att göra med att jag lärt känna min kropp under årens lopp.

Idag åker jag skapligt. Jag klarar röda backar, men trivs bäst i blå. Jag fixar för det mesta liften, men ramlar fortfarande ibland. Men det gör inget. Det är så otroligt skoj att hänga med familjen i barnbacken. Göra ett par åk och sedan ta fika eller russinpaus. Ida har upptäckt att mina fötter är en alldeles perfekt pall stol som alltid är med. I helgen upptäckte hon dessutom att man kan sitta kvar på den när mamma börjar staka och på så sätt få skjuts. Fyra dagar senare har jag fortfarande träningsvärk efter det.

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , , ,

På hal is

På hal is i Malmö

På hal is i Malmö

Dottern har blivit fyra och hon börjar hamna i åldern då det är dags att lära sig alla de där livsnödvändiga aktiviteterna jag själv gjorde som barn. Ni vet cykla, åka skidor, åka skridskor, skateboard, rullskridskor, osv. Listan kan nästan göras oändlig och alla aktiviteter kräver särskilda prylar. Om man som vuxen rullstolsbrukare vill ta del av aktiviteterna krävs ännu mer speciella prylar. Jag har tidigare skrivit om hur jag bet i det sura äpplet och köpte en cykel (jag är fortfarande supernöjd med det beslutet, men det går inte att varken köpa eller förvara alla specialprylar.

Nu när vintern är här känner jag mig grymt begränsad i att kunna dela de positiva aspekterna av vinter med min dotter. Det är bara att inse, i pulkabacken har hennes (gående) pappa så gott som alla komparativa fördelar. Jag blev därför alldeles lycklig när jag fick höra att Helsingborgs ishall har köpt in två skridskokälkar som man kan hyra i hallen på samma villkor som alla andra hyr skridskor.

Sagt och gjort, familjen Sandholdt packade in sig i bilen för äventyr i Helsingborg. Jag blev nästan ännu gladare när jag upptäckte att kälkarna är en så stor succé att vi var tre i rullstol som fick turas om att köra de två kälkarna de har till uthyrning. Som vanligt tyckte jag att det var lite skrattretande att ”one size fits all” så ofta gäller när det kommer till fritidshjälpmedel, men klämde mig glatt ner i kälken. Vihade en urmysig eftermiddag i ishallen. På min kälke satt ett handtag som var alldeles perfekt att hålla i för en fyraåring som gör skridskodebut.

När vi kom hem kontaktade jag FIFH för att kolla om de inte har skridskokälkar till uthyrning. Det har de. I helgen var vi på det igen, denna gången på hemmaplan i Malmö. Vi lånade dessutom in en kompis som var med på isen. Efter dryga två timmar på isen med ett par korta pauser var vi rätt mörbultade. Dagen efter gnällde både jag och maken om träningsvärk både här och där. I pulkabacken är jag fortfarande usel, men på isen är jag numer en morsa att räkna med!

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , , , , , , ,

Lyckan att få vara en Svensson

Cykelselfie

Cykelselfie

Ibland får jag frågan,” vad saknar du mest med att sitta i rullstol?”. För min del är svaret inte ”att kunna gå”, snarare är det vissa aktiviteter jag saknar att kunna göra. Dansa styrdans med min man, knata runt i skogen och leta svamp en solig höstdag, cykla till jobbet…  Just cykla till jobbet har det på senare år kommit en hel del lösningar på, ganska dyra lösningar men ändå lösningar. De senaste tio åren har armcykelmarknaden fullkomligt exploderat. Jag har vid flera tillfällen testat lite olika varianter på armcyklar och älskat känslan av vinden i håret medan jag tar mig fram för egen maskin.

Marknaden erbjuder en hel del olika varianter av cyklar, från supersnabba racercyklar till mer bekväma cyklar som man fäster på den egna manuella rullstolen. Visst är de snabba liggcyklarna häftiga och visst har jag varit sugen, men desto mer jag funderat på saken desto mer säker har jag blivit på att det egentligen inte är det jag saknar. Jag är av naturen lat. Om jag ska motionera måste det finnas något annat incitament än att det är bra för min hälsa. Det faktum att jag behöver ta mig till jobbet är en tillräcklig bra anledning för att få ut mig. Särskilt med tanke på att jag bor i en cykelstad med alltför många rödljus för att det ska vara roligt att köra bil.

Eftersom jag idag är rätt otränad och som sagt lat har jag sneglat på en armcykel med elmotor som kan hjälpa till om det blir för tungt. Så till den tråkiga delen av all form av fritidssysselsättning om man har ett rörelsehinder. En ny påhängscykel med elmotor går på den nätta summan av dryga 60 000 kr exklusive moms. Det är billigare att köpa en bil. Så jag har fortsatt snegla.

I somras startades en facebookgrupp vid namn ”Hjälpmedel Köp – Sälj – Sök – Finn”, därmed skapades en andrahandsmarknad för fritidshjälpmedel och plötsligt tändes hoppet om en bättre begagnad cykel. I slutet av sommaren kom annonsen, en tre år gammal cykel var till salu för det nätta priset av 40 000 kr. Fortfarande sjukt mycket pengar. Skulle en av mina gående kompisar köpa en cykel för 40 000 spänn skulle vi andra säga att hen lider av en extrem ålderskris, så jag fortsatte att drömma.

Men så lärde sig Ida cykla på en riktig cykel med trampor. Hennes fyraårspresent blev en ursöt, ny cykel som hon älskar. Plötsligt hinner jag inte med henne längre. När hon slänger sig iväg på cykeln har jag och rullstolen inte en chans. Jag mindes hur jag och mamma brukade packa en picknick-korg och ge oss ut på cykelutflykter när jag var liten. Jag mindes hur underbart jag tyckte att det var och blev förbannad. Detta är en typisk aktivitet som jag saknar på grund av mitt rörelsehinder och som jag vill kunna dela med min dotter. Jag vill kunna göra en cykelutflykt på Ven, Visingsö eller för den delen en sommarvecka runt Bornholm på cykel.

Jag började återigen räkna sparpengar. Jag kollade om cykeln fanns kvar och jag fattade beslutet. Att kunna cykla är en aktivitet jag verkligen tror jag saknar. Det är en aktivitet som jag verkligen vill dela med min dotter och det är en aktivitet som jag kan tänka mig att utföra dagligen för att ta mig till och från jobbet. Sagt och gjort, jag köpte mig en för tidig julklapp för rätt många år framöver, en försenad 30-årspresent, en förtidig 40-årspresent. Jag köpte mig en cykel. Och jag ÄLSKAR den.

Förra veckan cyklade jag till jobbet tillsammans med många andra buttra malmöiter. Jag hade ett brett leende på läpparna. När jag skulle cykla hem öste regnet ner. Vattnet droppade ner från näsan på mitt breda leende. I lördags packade vi picknickkorgen och fikade på en lekplats 500 meter hemifrån. Vi firade Fars dag med att äta ute. Självklart cyklade vi till stan och tillbaka (då fick Ida sitta på cykelsadel bak på Petters cykel, det var lite väl långt för henne). Även då regnade det när vi skulle hem. Men det gjorde inte det minsta. Petter och jag småpratade medan vi gled fram på Malmös gator. Ida somnade bak på Petters cykel och jag kände mig fånigt lycklig.

Jag har köpt mig en av de aktiviteter jag saknar på grund av mitt rörelsehinder och just idag känns det värt varenda krona. Jag har redan börjat planera en cykelsemester på Bornholm i sommar och fram tills dess tänker jag njuta av att glida fram över Malmös gator som alla andra Svenssons!

 

 

 

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , , , , ,

Rullstolen är het

Kul med hjul
Kul med hjul

Kul med hjul

Det råder inga tvivel om att rullstolen just nu är den hetaste leksaken hemma hos oss. Både Bianca och Amadeus kämpar om att få chansen att få sitta, rulla, leka tåg eller bara helt enkelt låtsas vara drabbade av ett ryggmärgstrauma.

Bianca: -Mamma, jag kan inte gå. Jag har skadat ryggen och är som pappa. Th 9. Det är stopp där.

Denna lekfulla och oskuldsfulla inställning till funktionsnedsättning (istället för den fasa och tragedi som många som inte är rörelsehindrade känner), upplyser mig om hur en perfekt värld skulle kunna se ut. Klyschan om barnens visdom har kommit ikapp mig och jag inspireras av hur enkelt allt kan vara om man bara har rätt inställning.

På dagis är jag ungarnas favorit. Inte för att jag sitter i rullstol, utan för att jag busar och skojar med dem med en uttalad självkänsla. Detta är ett språk som barn i synnerhet gillar. Besitter du självkänsla och tar plats på ett underhållande sätt är du kung. Väljer du någon annan strategi är du stekt. Jag ger också alla barnen tid när de undrar varför jag sitter i rullstol och i samma ögonblick som deras nyfikenhet blivit tillfredsställd är jag katalogiserad som jämlik andra vuxna. Med andra ord, jag blev i deras värld en del av normalitetsbegreppet och leken går vidare.

Liten vardagshjälte

Liten vardagshjälte

Att inte lägga en värdering i något som är annorlunda är en befriande tanke. Jag tänker på vilken acceptans barn med rörelsehindrade föräldrar får lära sig när de växer upp och betraktar världen. Stor chans är att de växer upp och blir mer empatiska, toleranta och harmoniska med livet och dess rupturer. Mer förberedda på att hitta/skapa lösningar på problemsituationer, för att sedan gå vidare. Inspirerade av vardagshjältar vilket jag tycker alla är som drabbas av en utmaning som tvingar en till ett livsavgörande vägskäl där den ena alternativet är att ge upp och tycka synd om sig, men där man istället väljer att gå vidare i livet trots att det innebär kamp och mycket arbete.

Jag fick häromdagen höra en historia av en kollega på jobbet som gladde mig. Hennes två barn har en pappa i rullstol och en dag när de lekte med grannbarnen fick de frågan: -Vad har hänt med din pappa? Konversationen hördes av mamman som stod en bit där ifrån och låtsades varken höra eller märka av den. Först vad det tyst en stund, sedan svarar ett av barnen: -Vad menar du? Har det hänt pappa något? Dialogen dog ut och senare vid middagen kunde inte mamman låta bli att fråga barnen hur leken varit och om de pratade om något. -Ja, någonting har tydligen hänt pappa. Vad har hänt pappa, mamma?

Att inte förstå att frågan handlade om pappans funktionsnedsättning, bekräftar hur naturlig och oviktig denna företeelse kan vara i en helhet hos ett barn. Detta leder oss (tror jag) till att om vi någonsin ska skapa jämlikhet i samhället så bygger detta på att öka kunskapsnivån kring vad rörelsehinder egentligen är och att alla vi som sitter i rullstol är människor med drömmar, behov och potential som vill/behöver förverkligas och det enda som skiljer oss åt är att: VI INTE KAN GÅ!

Kan vi nå ut med detta så att ”Svensson” kan känna igen sig i oss som helt vanliga människor skulle frågor om tillgänglighet och anställningsintresse bli enklare att lösa.

Med vänlig hälsning från den obotligt naiva idealisten – Henke

 

 

 

 

Publicerat i Blogg, Henrik Märkt med: , , , , , , ,

Malmö Open

I helgen fick barnen för första gången ta del av handikappidrott när Malmö Open gick av stapeln. Eftersom det inte fanns utrymme att kolla in alla idrotter så lät jag basketen få bli resans destination.

Full fart, häftiga kollisioner, bollkänsla och samspel bländade mina barn. Bianca var klart fascinerad medan Amadeus som vanligt var helt omedveten att någonting hände överhuvudtaget. Det spelar inte så stor roll vart man sätter Amadeus, om det så är på en begravning eller mitt i en pride-parad, han är i sin egen värld full av godmodighet och lekfullhet oavsett.

Panthera "neXt generation"

Panthera ”neXt generation”

I lokalen fanns andra barn och föräldrar som tittade på sina mammor och pappor när de tävlade. Där fanns också rullstolstillverkare som ställde ut sina produkter som man fick prova samt basketbollar och utrymme att prova på att spela. Bianca och Amadeus gav ”Panthera X – the next generation” ett nytt ansikte.

Betydelsen för Bianca och Amadeus att få se andra aktiva mammor/pappor i rullstol som utövar sin idrott medan deras barn och make/maka tittar på var klart nyttigt och viktigt för dem. Den var även viktig för mig, insåg jag i efterhand.

Jag, som har en medfödd skada, har genom åren haft olika relationer till min identitet som handikappad och denna process pågår än idag. Att ha saker och ting klara för sig intellektuellt sett är en sak, men att känslorna går hand i hand med den intellektuella övertygelsen är någon helt annan. I tidiga år valde jag i ren självbevarelsedrift att hålla känslor på avstånd eller under kontroll och låta hjärnan styra. Detta för att det fanns för många svåra känslor för mig att kunna hantera där och då. Konsekvenserna blev att en del känslor låstes in ett rum, andra halkade efter och några hamnade i osynk. Att vara medveten om detta faktum var mitt första steg i hjälp till självhjälp. Med åren har jag genom insikter och perspektiv skapat verktyg som hjälper mig att kunna känna spontant och naturligt och framförallt bearbeta det svåra nu som jag inte kunde då.

 

Fam Larsson Soutine

Fam Larsson Soutine

Varför jag skriver detta är att helgens upplevelse hjälpte mig på ett känslomässigt plan. Jag upplevde en känsla av likavärde och naturlig stolthet som jag inte alltid känner i min papparoll. Jag kan ibland som rörelsehindrad förälder känna mig lite extra utpekad i samhället både på gott och ont. Allt som jag förväntas leva upp till som förälder ifrågasätts till och från av kreti och pleti med eller utan ord. Ibland blir det synligt i bristande lagstiftning, oengagerade myndigheter eller dömande blickar från andra föräldrar. Oavsett så blev jag i helgen stärkt i mitt egenvärde och i min papparoll när jag fick visa upp min familj som jag är så stolt över för andra stolta mammor och pappor och få känna gemenskap i attityder som känns friska och sunda som jag tycker en idrottsmiljö ofta bjuder på.

En gemenskap som jag ser fram emot att uppleva igen på Mammapappalams föräldraträff i Malmö nästa måndag.

 

Publicerat i Blogg, Henrik Märkt med: , , , , , ,