Blog Archives

Familjeläger

TrampebåtPassa på att åka på semester med oss! I sommar kommer projektet Mamma Pappa Lam medverka i Neuroförbundets mycket uppskattade familjeläger i Valjeviken. Neuroförbundet arrangerar två familjeveckor i sommar för familjer där någon förälder har en neurologisk skada eller sjukdom. Under det familjeläger som äger rum 13-18/7 kommer Mamma Pappa Lams projektgrupp medverka som ledare. Det kommer bli en vecka fylld med aktiviteter, skratt och galna upptåg. Men också tid för erfarenhetsutbyte och tankar kring föräldraskap med rörelsehinder. Självklart får barn och närstående följa med. Läs mer på

http://www.neuroforbundet.se/om/kalender/familjelager/

För att ansöka behöver du vara medlem i Neuroförbundet. Dessa familjeläger brukar vara mycket uppskattade och Neuroförbundet får varje år in fler ansökningar än de har platser. Familjer som inte varit med tidigare har dock förtur.

Publicerat i Nyheter Märkt med: , , , ,

I gröna backar

Fikapaus i backen. Visst är det smidigt med en mamma som även fungerar som stol?!

Fikapaus i backen. Visst är det smidigt med en mamma som även fungerar som stol?!

Vad jag trivs med att GÖRA saker med familjen! Dels blir jag själv på så himla bra humör av lite fartvind i håret och svettpärlor i pannan, dels tar mammahjärtat ett rejält glädjeskutt när jag ser hur lycklig Ida blir när springet i benen får komma ut. I helgen lånade jag en sitski av en kompis och vi spenderade två dagar i de småländska alperna.

Första gången jag åkte sitski var redan 1992. Knappa 10 månader efter att jag hade brutit ryggen åkte familjen upp till Åre för en skidvecka med totalskidskolan. Det var supervingligt, och osäkert. Jag fick smeknamnet Skogsmulle för att jag åkte ur backen och hamnade i skogen ett par gånger. Efter det åkte vi upp till Åre en vecka per år under rätt många års tid. JAg tragglade med skidlärare, försökte verkligen, men blev aldrig självständig i backen. 1997 var jag uppe i Åre sista gången, efter det bestämde jag mig för att kasta in handduken. Skidåkning var helt enkelt inte min grej.

Så träffade jag Petter. Han ÄLSKAR att åka skidor. När han fick höra att jag hade åkt sitski blev han eld och lågor. Varje år tjatade han om att vi skulle åka till fjällen. Varje år teg jag ihjäl skidresan. Till slut, efter nära tio år av tjat åkte vi till Branäs med ett kompisgäng. Min tanke var att hyra en sitski, hyra en skidlärare, ge det en sista chans och sedan kunna lägga ner för alltid och slippa tjatet. Döm om min förvåning när jag plötsligt kan åka. Jag skyller allt på carvingskidan och att den gjort det enklare att svänga med en sitski. Men det kan också ha att göra med att jag lärt känna min kropp under årens lopp.

Idag åker jag skapligt. Jag klarar röda backar, men trivs bäst i blå. Jag fixar för det mesta liften, men ramlar fortfarande ibland. Men det gör inget. Det är så otroligt skoj att hänga med familjen i barnbacken. Göra ett par åk och sedan ta fika eller russinpaus. Ida har upptäckt att mina fötter är en alldeles perfekt pall stol som alltid är med. I helgen upptäckte hon dessutom att man kan sitta kvar på den när mamma börjar staka och på så sätt få skjuts. Fyra dagar senare har jag fortfarande träningsvärk efter det.

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , , ,

På hal is

På hal is i Malmö

På hal is i Malmö

Dottern har blivit fyra och hon börjar hamna i åldern då det är dags att lära sig alla de där livsnödvändiga aktiviteterna jag själv gjorde som barn. Ni vet cykla, åka skidor, åka skridskor, skateboard, rullskridskor, osv. Listan kan nästan göras oändlig och alla aktiviteter kräver särskilda prylar. Om man som vuxen rullstolsbrukare vill ta del av aktiviteterna krävs ännu mer speciella prylar. Jag har tidigare skrivit om hur jag bet i det sura äpplet och köpte en cykel (jag är fortfarande supernöjd med det beslutet, men det går inte att varken köpa eller förvara alla specialprylar.

Nu när vintern är här känner jag mig grymt begränsad i att kunna dela de positiva aspekterna av vinter med min dotter. Det är bara att inse, i pulkabacken har hennes (gående) pappa så gott som alla komparativa fördelar. Jag blev därför alldeles lycklig när jag fick höra att Helsingborgs ishall har köpt in två skridskokälkar som man kan hyra i hallen på samma villkor som alla andra hyr skridskor.

Sagt och gjort, familjen Sandholdt packade in sig i bilen för äventyr i Helsingborg. Jag blev nästan ännu gladare när jag upptäckte att kälkarna är en så stor succé att vi var tre i rullstol som fick turas om att köra de två kälkarna de har till uthyrning. Som vanligt tyckte jag att det var lite skrattretande att ”one size fits all” så ofta gäller när det kommer till fritidshjälpmedel, men klämde mig glatt ner i kälken. Vihade en urmysig eftermiddag i ishallen. På min kälke satt ett handtag som var alldeles perfekt att hålla i för en fyraåring som gör skridskodebut.

När vi kom hem kontaktade jag FIFH för att kolla om de inte har skridskokälkar till uthyrning. Det har de. I helgen var vi på det igen, denna gången på hemmaplan i Malmö. Vi lånade dessutom in en kompis som var med på isen. Efter dryga två timmar på isen med ett par korta pauser var vi rätt mörbultade. Dagen efter gnällde både jag och maken om träningsvärk både här och där. I pulkabacken är jag fortfarande usel, men på isen är jag numer en morsa att räkna med!

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , , , , , , ,

Lyckan att få vara en Svensson

Cykelselfie

Cykelselfie

Ibland får jag frågan,” vad saknar du mest med att sitta i rullstol?”. För min del är svaret inte ”att kunna gå”, snarare är det vissa aktiviteter jag saknar att kunna göra. Dansa styrdans med min man, knata runt i skogen och leta svamp en solig höstdag, cykla till jobbet…  Just cykla till jobbet har det på senare år kommit en hel del lösningar på, ganska dyra lösningar men ändå lösningar. De senaste tio åren har armcykelmarknaden fullkomligt exploderat. Jag har vid flera tillfällen testat lite olika varianter på armcyklar och älskat känslan av vinden i håret medan jag tar mig fram för egen maskin.

Marknaden erbjuder en hel del olika varianter av cyklar, från supersnabba racercyklar till mer bekväma cyklar som man fäster på den egna manuella rullstolen. Visst är de snabba liggcyklarna häftiga och visst har jag varit sugen, men desto mer jag funderat på saken desto mer säker har jag blivit på att det egentligen inte är det jag saknar. Jag är av naturen lat. Om jag ska motionera måste det finnas något annat incitament än att det är bra för min hälsa. Det faktum att jag behöver ta mig till jobbet är en tillräcklig bra anledning för att få ut mig. Särskilt med tanke på att jag bor i en cykelstad med alltför många rödljus för att det ska vara roligt att köra bil.

Eftersom jag idag är rätt otränad och som sagt lat har jag sneglat på en armcykel med elmotor som kan hjälpa till om det blir för tungt. Så till den tråkiga delen av all form av fritidssysselsättning om man har ett rörelsehinder. En ny påhängscykel med elmotor går på den nätta summan av dryga 60 000 kr exklusive moms. Det är billigare att köpa en bil. Så jag har fortsatt snegla.

I somras startades en facebookgrupp vid namn ”Hjälpmedel Köp – Sälj – Sök – Finn”, därmed skapades en andrahandsmarknad för fritidshjälpmedel och plötsligt tändes hoppet om en bättre begagnad cykel. I slutet av sommaren kom annonsen, en tre år gammal cykel var till salu för det nätta priset av 40 000 kr. Fortfarande sjukt mycket pengar. Skulle en av mina gående kompisar köpa en cykel för 40 000 spänn skulle vi andra säga att hen lider av en extrem ålderskris, så jag fortsatte att drömma.

Men så lärde sig Ida cykla på en riktig cykel med trampor. Hennes fyraårspresent blev en ursöt, ny cykel som hon älskar. Plötsligt hinner jag inte med henne längre. När hon slänger sig iväg på cykeln har jag och rullstolen inte en chans. Jag mindes hur jag och mamma brukade packa en picknick-korg och ge oss ut på cykelutflykter när jag var liten. Jag mindes hur underbart jag tyckte att det var och blev förbannad. Detta är en typisk aktivitet som jag saknar på grund av mitt rörelsehinder och som jag vill kunna dela med min dotter. Jag vill kunna göra en cykelutflykt på Ven, Visingsö eller för den delen en sommarvecka runt Bornholm på cykel.

Jag började återigen räkna sparpengar. Jag kollade om cykeln fanns kvar och jag fattade beslutet. Att kunna cykla är en aktivitet jag verkligen tror jag saknar. Det är en aktivitet som jag verkligen vill dela med min dotter och det är en aktivitet som jag kan tänka mig att utföra dagligen för att ta mig till och från jobbet. Sagt och gjort, jag köpte mig en för tidig julklapp för rätt många år framöver, en försenad 30-årspresent, en förtidig 40-årspresent. Jag köpte mig en cykel. Och jag ÄLSKAR den.

Förra veckan cyklade jag till jobbet tillsammans med många andra buttra malmöiter. Jag hade ett brett leende på läpparna. När jag skulle cykla hem öste regnet ner. Vattnet droppade ner från näsan på mitt breda leende. I lördags packade vi picknickkorgen och fikade på en lekplats 500 meter hemifrån. Vi firade Fars dag med att äta ute. Självklart cyklade vi till stan och tillbaka (då fick Ida sitta på cykelsadel bak på Petters cykel, det var lite väl långt för henne). Även då regnade det när vi skulle hem. Men det gjorde inte det minsta. Petter och jag småpratade medan vi gled fram på Malmös gator. Ida somnade bak på Petters cykel och jag kände mig fånigt lycklig.

Jag har köpt mig en av de aktiviteter jag saknar på grund av mitt rörelsehinder och just idag känns det värt varenda krona. Jag har redan börjat planera en cykelsemester på Bornholm i sommar och fram tills dess tänker jag njuta av att glida fram över Malmös gator som alla andra Svenssons!

 

 

 

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , , , , ,

Springcykel

Här går det undan!

Här går det undan!

Vi har en promenad på en knapp kilometer till förskolan. Det är inte långt, men för långt för att vår treåring riktigt ska orka gå hela vägen. Jag tar bilen ibland, men långt i från alltid. Ofta går (rullar) jag och Ida mellan hemmet och förskolan. Då går hon delar av vägen och åker i mitt knä resten. Ofta blir det många stopp för att klättra, hoppa, titta på diverse skatter etc. Det brukar kunna ta en stund att komma hem.

Min man cyklar normalt till jobbet och för det mesta är det han som lämnar lillan på morgonen. Eftersom vi bor i blåshålet Malmö brukar han dock grymta över det extra segel han har bak på cykeln i form av en barnsadel. Sedan ett par veckor tillbaka har vi en genial lösning på problemet. Ida får cykla själv.

Hon fick redan som ettochetthalvt-åring en blå springcykel av sina kusiner. Då gick hon omkring med den lite försiktigt men föredrog länge sin trehjuling. Förra sommaren var vi på semester i Tjeckien och träffade bland annat Idas jämnåriga nästkusiner som åkte runt med springcyklar. Då trillade poletten ner och hon började åka runt på sin cykel på allvar. Det var under gråt och tandagnisslan vi lämnade tillbaka den springcykel vi hade fått låna neren i Tjeckien. När vi sedan kom hem fortsatte Ida att åka runt på sin cykel med större och större säkerhet.

Parkerad väntar den lilla blå på att förskoledagen ska vara slut.

Parkerad väntar den lilla blå på att förskoledagen ska vara slut.

Under vintern hamnade den i glömska i garaget, men så för några veckor sedan plockade vi fram den igen. Nu är den en succé och mitt bästa hjälpmedel. Det är inte tal om att sitta i knät längre. Vi tar cykeln till förskolan, till affären, hem till kompisar och på picknickutflykter. Och fort går det. Då och då får Ida stanna och vänta in sin mamma som inte riktigt hänger med. Petter slipper barnsadeln på cykeln. Ida känner sig jättestor när hon cyklar iväg på sin egen cykel med pappa på sin stora cykel bakom. Missnöjet är stort de dagar hon blir lämnad eller hämtad på förskolan med bil. Hon vill cykla!

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , ,