Kul med hjul

Det råder inga tvivel om att rullstolen just nu är den hetaste leksaken hemma hos oss. Både Bianca och Amadeus kämpar om att få chansen att få sitta, rulla, leka tåg eller bara helt enkelt låtsas vara drabbade av ett ryggmärgstrauma.

Bianca: -Mamma, jag kan inte gå. Jag har skadat ryggen och är som pappa. Th 9. Det är stopp där.

Denna lekfulla och oskuldsfulla inställning till funktionsnedsättning (istället för den fasa och tragedi som många som inte är rörelsehindrade känner), upplyser mig om hur en perfekt värld skulle kunna se ut. Klyschan om barnens visdom har kommit ikapp mig och jag inspireras av hur enkelt allt kan vara om man bara har rätt inställning.

På dagis är jag ungarnas favorit. Inte för att jag sitter i rullstol, utan för att jag busar och skojar med dem med en uttalad självkänsla. Detta är ett språk som barn i synnerhet gillar. Besitter du självkänsla och tar plats på ett underhållande sätt är du kung. Väljer du någon annan strategi är du stekt. Jag ger också alla barnen tid när de undrar varför jag sitter i rullstol och i samma ögonblick som deras nyfikenhet blivit tillfredsställd är jag katalogiserad som jämlik andra vuxna. Med andra ord, jag blev i deras värld en del av normalitetsbegreppet och leken går vidare.

Liten vardagshjälte

Att inte lägga en värdering i något som är annorlunda är en befriande tanke. Jag tänker på vilken acceptans barn med rörelsehindrade föräldrar får lära sig när de växer upp och betraktar världen. Stor chans är att de växer upp och blir mer empatiska, toleranta och harmoniska med livet och dess rupturer. Mer förberedda på att hitta/skapa lösningar på problemsituationer, för att sedan gå vidare. Inspirerade av vardagshjältar vilket jag tycker alla är som drabbas av en utmaning som tvingar en till ett livsavgörande vägskäl där den ena alternativet är att ge upp och tycka synd om sig, men där man istället väljer att gå vidare i livet trots att det innebär kamp och mycket arbete.

Jag fick häromdagen höra en historia av en kollega på jobbet som gladde mig. Hennes två barn har en pappa i rullstol och en dag när de lekte med grannbarnen fick de frågan: -Vad har hänt med din pappa? Konversationen hördes av mamman som stod en bit där ifrån och låtsades varken höra eller märka av den. Först vad det tyst en stund, sedan svarar ett av barnen: -Vad menar du? Har det hänt pappa något? Dialogen dog ut och senare vid middagen kunde inte mamman låta bli att fråga barnen hur leken varit och om de pratade om något. -Ja, någonting har tydligen hänt pappa. Vad har hänt pappa, mamma?

Att inte förstå att frågan handlade om pappans funktionsnedsättning, bekräftar hur naturlig och oviktig denna företeelse kan vara i en helhet hos ett barn. Detta leder oss (tror jag) till att om vi någonsin ska skapa jämlikhet i samhället så bygger detta på att öka kunskapsnivån kring vad rörelsehinder egentligen är och att alla vi som sitter i rullstol är människor med drömmar, behov och potential som vill/behöver förverkligas och det enda som skiljer oss åt är att: VI INTE KAN GÅ!

Kan vi nå ut med detta så att ”Svensson” kan känna igen sig i oss som helt vanliga människor skulle frågor om tillgänglighet och anställningsintresse bli enklare att lösa.

Med vänlig hälsning från den obotligt naiva idealisten – Henke