Min son är så stor nu att det är dags att sluta amma… men han vill inte och jag har inte hjärta att sluta helt abrupt. För vem kan undgå dessa små valpögon? Som det är just nu ammar jag inte på dagarna, men mysammar när han ska gå och lägga sig. Vissa dagar räcker det med en välling men ibland går det bara inte att sova om han inte får amma. Jag fick höra om en mamma (som också var rullstolsburen) som berättade att hennes läkare hade sagt att man blev benskör av att amma. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i detta påståendet, men jag blev i alla fall lite orolig. Det finns alltid i mitt bakhuvud rädslan av att inte använda mina ben och hur det påverkar kroppen negativt.
Fast så en dag fick jag läsa något mycket bra. Bra för mig och mina barn i alla fall! En studie som har publicerats i The Lancet Global Health som visar på att barn som ammat längre än 12 månader blir smartare – jag visste väl det! 😉 Någon belöning måste man väl få efter all möda. Fast jag tycker att det är väldigt mysigt att amma också. Men tänk så skönt det hade varit att kunna påbörja min medicinering igen. Jag medicinerar mot överaktiv blåsa så just nu när jag inte tar mina tabletter går jag på toaletten oftare än vanligt. Håll tummarna för mig att min son snart slutar vara intresserad av mina bröst.
Facebook har ju precis lättat på sina restriktioner och tillåter numera amningsbilder så då borde det vara helt ok att skriva om det, men någon bild blir det inte för min del.
Jag och min familj har just kommit tillbaka från en resa till Förenade Arab Emiraten. Jag blev paff att landet kändes så västerländskt. Den urbana miljön kring Abu Dhabi (där vi bodde) och Dubai kändes väldigt internationell med skyskrapor och shoppingmalls. Utomhus var det 38 grader och som barnfamilj var vi inte direkt ute och stekte oss i solen. Vi gick nog från air conditioner till air conditioner; från huset till bilen till nästa byggnad. I Dubai och Abu Dhabi var det lätt att röra sig inomhus med rullstol och barn. Det fanns alltid handikappstoaletter och jag ammade inne i de kvinnliga bönerummen. I anslutning till alla toaletter finns bönerum. I UAE (United Arab Emirate) är det förbjudet att visa känslor för varandra offentligt och absolut helt förbjudet att amma. Så jag och min son fick tyst smyga in i ett bönerum och amma. Det gick bra fast jag inte var muslim. Alla kvinnor var vänliga och väldigt pratsamma. Jag tänkte att jag skulle störa dem i sin religiösa syssla, men de verkade inte bry sig om det. Det var intressant att tyst kunna iakttaga något som jag annars aldrig hade fått se. Och se hur alla kvinnor ser ut under sin slöja, hur de sminkar sig och fixar håret innan slöjan kommer på igen.
Egentligen skulle jag kanske skriva att det var en helvetestågresa, men det såg inte så snyggt ut som rubrik. Men det var nog den jobbigaste tågresan jag någonsin har haft. Hela min familj skulle åka upp till Stockholm från Malmö. Det var jag, min man, min fyraåriga dotter och min ettåriga son. Vi skulle åka upp och hälsa på släkt och så klart ville jag vara med på stil:s prisutdelningen.
När jag skadade mig år 2007 fick jag en stårullstol. I början använde jag den flitigt men sedan jag fick barn har jag knappt använt den. Jag hade gärna gjort det för det är väldigt skönt att stå upp, men stårullstolen är som en dödsmaskin för någon som kryper. Jag har kanske hakat upp mig på säkerhetsfrågor, men jag vill verkligen inte att mitt barn ska mosas av min stol. När jag står upp kan man lätt krypa in bakom mig och sedan räcker det att man nuddar en vajer för att stolssitsen ska rasa ner. Detta kom jag på då min stårullstols (den är manuell) gick sönder. Det var handtaget till en vajer som låste sig. Det kvittade hur mycket jag tryckte på handtaget så rörde sig inte vajern som går till uppresningshydrauliken, men om man rörde på vajern bakom inunder stolen så kunde man resa och sänka sig själv.
Min son är nu ett år och han äter stora tuggor samtidigt som han smackar förnöjt. När hela familjen sitter och äter får han ganska stora tuggor och det klarar han av fint. Men då och då händer det att han sitter och hostar efter att ha tuggat lite slarvigt och svalt något för stort. När min man är hemma känner jag mig alltid ganska lugn över vad som skulle hända om vår son faktiskt satte något riktigt läskigt i halsen. Min man skulle snabbt kunna lyfta ur en frustande bebis ur barnstolen och vända upp och ner på honom – inga problem. Men om jag är ensam går det inte lika snabbt. Jag måste låsa min stol, sätta armbågen på bordet som stöd och sedan hiva upp barnet. Och hur kan jag hålla min son upp och ner? Han kommer ju att slå i golvet då. Så klart måste jag göra allt i min makt för att klara av situationen och det hade säkert fungerat, men inte lika snyggt och snabbt som om min man hade gjort det. Alla de här tankarna har gjort att när jag är hemma ensam med min lilla son så ger jag honom aldrig så stora matbitar som han får när min man är hemma. Jag vill helt enkelt inte hamna i en situation som jag känner att jag inte har 100% koll på.
