
Sedan några år tillbaka har jag och tre tjejkompisar bokat in en weekend i mars tillsammans. En helg utan partner och eventuella barn, ägnad åt att umgås, prata ikapp och gärna se något trevligt också. I november när vi bestämde att årets weekend skulle spenderas i Warszawa tänkte jag hurtigt ”Det är klart att jag fixar en helg med tjejerna och en bebis. Den första tiden sover ju bebisar ändå större delen av tiden.” När resan började närma sig måste jag erkänna att jag inte kände mig fullt lika hurtig.
Resan börjar bra, precis en vecka innan resan ska avgå frågar en bekant hur det gick på passexpeditionen. Där tappar jag hakan första gången. PASS, jag har inte haft en tanke på pass. Lite googlande senare inser jag att jag är ute ca en månad för sent för att hinna fixa ett ordinarie pass till lilltjejen, utan att jag kommer få punga ut med 980 kr för ett provisoriskt pass.
Måndag morgon hänger jag på låset hos Polisen på Sturups flygplats för att få det fixat. Samtidigt som vi stiger in genom dörren avger Moa ett skrik och fortätter med det under hela besöket hos Polisen. Halvvägs genom visiten skiter hon en sådan laddning att blöjan läcker genom både hennes och mina kläder. När hennes passfoto ska tas går det inte att sänka kameran tillräckligt lågt, utan jag får hålla upp henne en decimeter ovanför mitt huvud (då hade jag bytt kläder och blöja).
När cirkusen näst intill är över inser vi att Moas förnamn inte kommer upp i passet. Det visar sig att vår anmälan om namn inte trillat igenom Skatteverkets system ännu och att barnet därmed saknar namn. Istället för förnamn får hon texten ”ej namngiven flicka”, fast polisen som utfärdar passet skriver fel och det blir istället ”en namngiven flicka”.
Det enda positiva i kråksången är att Polisen fortfarande hinner utfärda ett ordinarie pass med kort giltighetstid för det betydligt lägre priset 350 kr. När vi lämnar polisexpeditionen vet jag inte vem som är svettigast, jag, Moa eller poliskonstapeln. Moa somnar dock och sover som en klubbad säl i tre timmar.
Efter denna mardrömsstart på resan, gick faktiskt allt som en dans. Min medresenär Ann insåg nog hur amnningsfrånkopplad min hjärna för närvarande är och tog helt på sig det kombinerade jobbet av reseledare/assistent/nanny och gjorde det med bravur. Själv visste jag knappt vilket hotell vi hade rum bokat på. Flygresan gick galant, Moa sov sig igenom starten och ammade sig igenom landningen både på dit- och hemresan.

En av fördelarna med bärsjal är att man har ett element på magen. Och nej, jag är inte sådär tjock, jag har en bebis under jackan!
Väl i Warszawa fick Moa hänga i bärsjalen mest hela tiden och där är hon nästan alltid nöjd. När det var dags för oss vuxna att äta eller fika passade även Moa på att amma. I samband med de pauserna fick hon sträcka ut ryggen och ligga och sprattla en stund på en soffa eller i en famn. När vinden ven och snön singlade ner mellan husen i gamla stan på lördageftermiddagen, var Moa och jag de enda i sällskapet som inte frös. Jag hade ju ett element mot tryckt mot magen som sov gott i bärsjalen under min tröja och jacka.
På lördagkvällen när övriga i sällskapet gick vidare för att dricka drinkar i någon av Warszawas coola barer tackade dock Moa och jag för oss och däckade rätt snabbt på vårt enkelrum. I år var det ingen av mina medresenärer som var så värst pigg på att dela rum med mig.
Nästa år planerar vi för att tjejresen ska gå till Budapest. Då tänker jag lämna barnen hemma och dricka drinkar på lördagkvällen. Men tack vara vårt passäventyr har Petter och jag redan bilden klar till Moas studentskylt.