Blog Archives

På vift med Moa

Resa med två månader gammal bebis, coolt eller korkat?

Resa med två månader gammal bebis, coolt eller korkat?

Sedan några år tillbaka har jag och tre tjejkompisar bokat in en weekend i mars tillsammans. En helg utan partner och eventuella barn, ägnad åt att umgås, prata ikapp och gärna se något trevligt också. I november när vi bestämde att årets weekend skulle spenderas i Warszawa tänkte jag hurtigt ”Det är klart att jag fixar en helg med tjejerna och en bebis. Den första tiden sover ju bebisar ändå större delen av tiden.” När resan började närma sig måste jag erkänna att jag inte kände mig fullt lika hurtig.

Resan börjar bra, precis en vecka innan resan ska avgå frågar en bekant hur det gick på passexpeditionen. Där tappar jag hakan första gången. PASS, jag har inte haft en tanke på pass. Lite googlande senare inser jag att jag är ute ca en månad för sent för att hinna fixa ett ordinarie pass till lilltjejen, utan att jag kommer få punga ut med 980 kr för ett provisoriskt pass.

Måndag morgon hänger jag på låset hos Polisen på Sturups flygplats för att få det fixat. Samtidigt som vi stiger in genom dörren avger Moa ett skrik och fortätter med det under hela besöket hos Polisen. Halvvägs genom visiten skiter hon en sådan laddning att blöjan läcker genom både hennes och mina kläder. När hennes passfoto ska tas går det inte att sänka kameran tillräckligt lågt, utan jag får hålla upp henne en decimeter ovanför mitt huvud (då hade jag bytt kläder och blöja).

När cirkusen näst intill är över inser vi att Moas förnamn inte kommer upp i passet. Det visar sig att vår anmälan om namn inte trillat igenom Skatteverkets system ännu och att barnet därmed saknar namn. Istället för förnamn får hon texten ”ej namngiven flicka”, fast polisen som utfärdar passet skriver fel och det blir istället ”en namngiven flicka”.

Det enda positiva i kråksången är att Polisen fortfarande hinner utfärda ett ordinarie pass med kort giltighetstid för det betydligt lägre priset 350 kr. När vi lämnar polisexpeditionen vet jag inte vem som är svettigast, jag, Moa eller poliskonstapeln. Moa somnar dock och sover som en klubbad säl i tre timmar.

Bebis i flight mode

Bebis i flight mode

Efter denna mardrömsstart på resan, gick faktiskt allt som en dans. Min medresenär Ann insåg nog hur amnningsfrånkopplad min hjärna för närvarande är och tog helt på sig det kombinerade jobbet av reseledare/assistent/nanny och gjorde det med bravur.  Själv visste jag knappt vilket hotell vi hade rum bokat på. Flygresan gick galant, Moa sov sig igenom starten och ammade sig igenom landningen både på dit- och hemresan.

En av fördelarna med bärsjal är att man har ett element på magen. Moa och jag lånade ut skaljackan för vi tyckte att det blev lite svettigt annars.

En av fördelarna med bärsjal är att man har ett element på magen. Och nej, jag är inte sådär tjock, jag har en bebis under jackan!

Väl i Warszawa fick Moa hänga i bärsjalen mest hela tiden och där är hon nästan alltid nöjd. När det var dags för oss vuxna att äta eller fika passade även Moa på att amma. I samband med de pauserna fick hon sträcka ut ryggen och ligga och sprattla en stund på en soffa eller i en famn. När vinden ven och snön singlade ner mellan husen i gamla stan på lördageftermiddagen, var Moa och jag de enda i sällskapet som inte frös. Jag hade ju ett element mot tryckt mot magen som sov gott i bärsjalen under min tröja och jacka.

På lördagkvällen när övriga i sällskapet gick vidare för att dricka drinkar i någon av Warszawas coola barer tackade dock Moa och jag för oss och däckade rätt snabbt på vårt enkelrum. I år var det ingen av mina medresenärer som var så värst pigg på att dela rum med mig.

Nästa år planerar vi för att tjejresen ska gå till Budapest. Då tänker jag lämna barnen hemma och dricka drinkar på lördagkvällen. Men tack vara vårt passäventyr har Petter och jag redan bilden klar till Moas studentskylt.

 

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , ,

I gröna backar

Fikapaus i backen. Visst är det smidigt med en mamma som även fungerar som stol?!

Fikapaus i backen. Visst är det smidigt med en mamma som även fungerar som stol?!

Vad jag trivs med att GÖRA saker med familjen! Dels blir jag själv på så himla bra humör av lite fartvind i håret och svettpärlor i pannan, dels tar mammahjärtat ett rejält glädjeskutt när jag ser hur lycklig Ida blir när springet i benen får komma ut. I helgen lånade jag en sitski av en kompis och vi spenderade två dagar i de småländska alperna.

Första gången jag åkte sitski var redan 1992. Knappa 10 månader efter att jag hade brutit ryggen åkte familjen upp till Åre för en skidvecka med totalskidskolan. Det var supervingligt, och osäkert. Jag fick smeknamnet Skogsmulle för att jag åkte ur backen och hamnade i skogen ett par gånger. Efter det åkte vi upp till Åre en vecka per år under rätt många års tid. JAg tragglade med skidlärare, försökte verkligen, men blev aldrig självständig i backen. 1997 var jag uppe i Åre sista gången, efter det bestämde jag mig för att kasta in handduken. Skidåkning var helt enkelt inte min grej.

Så träffade jag Petter. Han ÄLSKAR att åka skidor. När han fick höra att jag hade åkt sitski blev han eld och lågor. Varje år tjatade han om att vi skulle åka till fjällen. Varje år teg jag ihjäl skidresan. Till slut, efter nära tio år av tjat åkte vi till Branäs med ett kompisgäng. Min tanke var att hyra en sitski, hyra en skidlärare, ge det en sista chans och sedan kunna lägga ner för alltid och slippa tjatet. Döm om min förvåning när jag plötsligt kan åka. Jag skyller allt på carvingskidan och att den gjort det enklare att svänga med en sitski. Men det kan också ha att göra med att jag lärt känna min kropp under årens lopp.

Idag åker jag skapligt. Jag klarar röda backar, men trivs bäst i blå. Jag fixar för det mesta liften, men ramlar fortfarande ibland. Men det gör inget. Det är så otroligt skoj att hänga med familjen i barnbacken. Göra ett par åk och sedan ta fika eller russinpaus. Ida har upptäckt att mina fötter är en alldeles perfekt pall stol som alltid är med. I helgen upptäckte hon dessutom att man kan sitta kvar på den när mamma börjar staka och på så sätt få skjuts. Fyra dagar senare har jag fortfarande träningsvärk efter det.

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , , ,

På hal is

På hal is i Malmö

På hal is i Malmö

Dottern har blivit fyra och hon börjar hamna i åldern då det är dags att lära sig alla de där livsnödvändiga aktiviteterna jag själv gjorde som barn. Ni vet cykla, åka skidor, åka skridskor, skateboard, rullskridskor, osv. Listan kan nästan göras oändlig och alla aktiviteter kräver särskilda prylar. Om man som vuxen rullstolsbrukare vill ta del av aktiviteterna krävs ännu mer speciella prylar. Jag har tidigare skrivit om hur jag bet i det sura äpplet och köpte en cykel (jag är fortfarande supernöjd med det beslutet, men det går inte att varken köpa eller förvara alla specialprylar.

Nu när vintern är här känner jag mig grymt begränsad i att kunna dela de positiva aspekterna av vinter med min dotter. Det är bara att inse, i pulkabacken har hennes (gående) pappa så gott som alla komparativa fördelar. Jag blev därför alldeles lycklig när jag fick höra att Helsingborgs ishall har köpt in två skridskokälkar som man kan hyra i hallen på samma villkor som alla andra hyr skridskor.

Sagt och gjort, familjen Sandholdt packade in sig i bilen för äventyr i Helsingborg. Jag blev nästan ännu gladare när jag upptäckte att kälkarna är en så stor succé att vi var tre i rullstol som fick turas om att köra de två kälkarna de har till uthyrning. Som vanligt tyckte jag att det var lite skrattretande att ”one size fits all” så ofta gäller när det kommer till fritidshjälpmedel, men klämde mig glatt ner i kälken. Vihade en urmysig eftermiddag i ishallen. På min kälke satt ett handtag som var alldeles perfekt att hålla i för en fyraåring som gör skridskodebut.

När vi kom hem kontaktade jag FIFH för att kolla om de inte har skridskokälkar till uthyrning. Det har de. I helgen var vi på det igen, denna gången på hemmaplan i Malmö. Vi lånade dessutom in en kompis som var med på isen. Efter dryga två timmar på isen med ett par korta pauser var vi rätt mörbultade. Dagen efter gnällde både jag och maken om träningsvärk både här och där. I pulkabacken är jag fortfarande usel, men på isen är jag numer en morsa att räkna med!

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , , , , , , ,

Lyckan att få vara en Svensson

Cykelselfie

Cykelselfie

Ibland får jag frågan,” vad saknar du mest med att sitta i rullstol?”. För min del är svaret inte ”att kunna gå”, snarare är det vissa aktiviteter jag saknar att kunna göra. Dansa styrdans med min man, knata runt i skogen och leta svamp en solig höstdag, cykla till jobbet…  Just cykla till jobbet har det på senare år kommit en hel del lösningar på, ganska dyra lösningar men ändå lösningar. De senaste tio åren har armcykelmarknaden fullkomligt exploderat. Jag har vid flera tillfällen testat lite olika varianter på armcyklar och älskat känslan av vinden i håret medan jag tar mig fram för egen maskin.

Marknaden erbjuder en hel del olika varianter av cyklar, från supersnabba racercyklar till mer bekväma cyklar som man fäster på den egna manuella rullstolen. Visst är de snabba liggcyklarna häftiga och visst har jag varit sugen, men desto mer jag funderat på saken desto mer säker har jag blivit på att det egentligen inte är det jag saknar. Jag är av naturen lat. Om jag ska motionera måste det finnas något annat incitament än att det är bra för min hälsa. Det faktum att jag behöver ta mig till jobbet är en tillräcklig bra anledning för att få ut mig. Särskilt med tanke på att jag bor i en cykelstad med alltför många rödljus för att det ska vara roligt att köra bil.

Eftersom jag idag är rätt otränad och som sagt lat har jag sneglat på en armcykel med elmotor som kan hjälpa till om det blir för tungt. Så till den tråkiga delen av all form av fritidssysselsättning om man har ett rörelsehinder. En ny påhängscykel med elmotor går på den nätta summan av dryga 60 000 kr exklusive moms. Det är billigare att köpa en bil. Så jag har fortsatt snegla.

I somras startades en facebookgrupp vid namn ”Hjälpmedel Köp – Sälj – Sök – Finn”, därmed skapades en andrahandsmarknad för fritidshjälpmedel och plötsligt tändes hoppet om en bättre begagnad cykel. I slutet av sommaren kom annonsen, en tre år gammal cykel var till salu för det nätta priset av 40 000 kr. Fortfarande sjukt mycket pengar. Skulle en av mina gående kompisar köpa en cykel för 40 000 spänn skulle vi andra säga att hen lider av en extrem ålderskris, så jag fortsatte att drömma.

Men så lärde sig Ida cykla på en riktig cykel med trampor. Hennes fyraårspresent blev en ursöt, ny cykel som hon älskar. Plötsligt hinner jag inte med henne längre. När hon slänger sig iväg på cykeln har jag och rullstolen inte en chans. Jag mindes hur jag och mamma brukade packa en picknick-korg och ge oss ut på cykelutflykter när jag var liten. Jag mindes hur underbart jag tyckte att det var och blev förbannad. Detta är en typisk aktivitet som jag saknar på grund av mitt rörelsehinder och som jag vill kunna dela med min dotter. Jag vill kunna göra en cykelutflykt på Ven, Visingsö eller för den delen en sommarvecka runt Bornholm på cykel.

Jag började återigen räkna sparpengar. Jag kollade om cykeln fanns kvar och jag fattade beslutet. Att kunna cykla är en aktivitet jag verkligen tror jag saknar. Det är en aktivitet som jag verkligen vill dela med min dotter och det är en aktivitet som jag kan tänka mig att utföra dagligen för att ta mig till och från jobbet. Sagt och gjort, jag köpte mig en för tidig julklapp för rätt många år framöver, en försenad 30-årspresent, en förtidig 40-årspresent. Jag köpte mig en cykel. Och jag ÄLSKAR den.

Förra veckan cyklade jag till jobbet tillsammans med många andra buttra malmöiter. Jag hade ett brett leende på läpparna. När jag skulle cykla hem öste regnet ner. Vattnet droppade ner från näsan på mitt breda leende. I lördags packade vi picknickkorgen och fikade på en lekplats 500 meter hemifrån. Vi firade Fars dag med att äta ute. Självklart cyklade vi till stan och tillbaka (då fick Ida sitta på cykelsadel bak på Petters cykel, det var lite väl långt för henne). Även då regnade det när vi skulle hem. Men det gjorde inte det minsta. Petter och jag småpratade medan vi gled fram på Malmös gator. Ida somnade bak på Petters cykel och jag kände mig fånigt lycklig.

Jag har köpt mig en av de aktiviteter jag saknar på grund av mitt rörelsehinder och just idag känns det värt varenda krona. Jag har redan börjat planera en cykelsemester på Bornholm i sommar och fram tills dess tänker jag njuta av att glida fram över Malmös gator som alla andra Svenssons!

 

 

 

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , , , , ,

Besvikelse i Danmark

Full fart framåt!

Full fart framåt!

I somras var det dags för Ida att göra nöjesfältsdebut. Vi har hört mycket positivt om Bakken i utkanten av Köpenhamn och styrde kosan ditåt för premiärturen. På plats gick vi glatt fram till biljettkassan och inhandlade åkband till mig och dottern medan Petter fick ställa upp som ledsagare. Vi hade på förhand läst på att jag som rullstolsburen får ett åkband ”på köpet” till en ledsagare när jag själv köper åkband. Jag hade inte räknat med att det skulle innebära att jag fick ett åkband på var hand, ett till mig och ett till Petter. Nåväl tänkte jag, nu kör vi!

Första karusellen gick bra, men sedan blev det stopp. Åka karuseller på Bakken är inte något man kan förvänta sig om man sitter i rullstol.

Jag tycker ändå att jag har varit på en hel del nöjesfält runt om i världen och att det alltid brukar fungera fantastiskt bra med rullstol. Ofta är det trappor in till attraktioner genom huvudentrén, medan bakvägen är ramp vilket resulterar i att man med rullstol slipper köa. Så var inte fallet på Bakken. Det var långa trappor eller andra onödig hinder till var och varannan attraktion. Ett flertal attraktioner hade bestämmelser att personer med rörelsehinder inte FÅR åka. Detta hände oss bland annat vid deras version av ”lilla fritt fall”, en attraktion där man långsamt blir hissad tre meter upp i luften och sedan ”släppt” två meter ner. En attraktion som två-åringar tillåts åka.

Det dröjde en kvart innan Petter gick till första bästa biljettkassa och köpte sig ett eget åkband för att det alls skulle bli något åkt för familjen Sandholdt. Vartefter dagen gick fick jag en allt mer bitter smak i munnen. Den dag som skulle bli så himla bra, blev istället en besvikelse där jag kände mig som en andra klassens medborgare. Personalen visade inte minsta vilja att hjälpa till. Det hela slutade med att jag på eftermiddagen gick till informationen, berättade om min upplevelse och bad om pengarna tillbaka för mitt åkband, vilket jag också fick.

Ett obligatoriskt Legolandfoto hanns med

Ett obligatoriskt Legolandfoto hanns med

Jag upphör aldrig att förvånas över skillnaden i attityd till rörelsehinder i två så lika länder som Sverige och Danmark. Vi har även hunnit med ett Legolandbesök i sommar med liknande resultat. Där var kriteriet ”du måste kunna gå” uppsatt på flertalet attraktioner. Jag kan gå, inte bra, men tillräckligt bra för att forcera en trappa om jag har räcke att hålla i. På vissa attraktioner räckte det att jag sa att jag kan gå, på flertalet fick jag visa upp min förmåga. Sedan var det upp till karusellföraren att avgöra om jag går tillräckligt bra eller ej. Ibland höll jag måttet, ibland inte. Lillan tyckte det var minst lika konstigt som jag att mamma ofta blev nekad att få följa med i karusellen.

Mitt minne av nöjesfält med rullstol är att det brukar fungera över förväntan. Efter mina två danska försök i sommar var det med en viss oro jag tog med familjen till Liseberg i helgen. Redan i entrén började jag andas ut. Jag frågade väldigt tydligt om det är någon attraktion jag inte FÅR åka, kvinnan bakom disken förstod inte ens min fråga. När vi sedan kom till karusellerna var det idel glada leenden från personalen som vänligt frågade om vi ville åka ett eller två varv. Dessutom slapp vi köa eftersom jag för det mesta fick rulla in via utgången. Petter fick bära fikakorgen, medan Ida och jag rusade från attraktion till attraktion och hade skitkul. Inte en gång fick vi vända i dörren på grund av överkryssad rullstolssymbol eller trappor.

Efter sommarens erfarenheter är jag tyvärr på väg att göra slut med Danmark!

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , , , , ,