En dålig dag kan det se ut såhär på väg från förskolan. I bakgrunden skymtar ni 70-vägen.
Det har inte funnits någon förskola i vårt absoluta närområde, därför valde i en förskola en knapp kilometer från vårt hus. För att komma dit behöver man korsa en fyrfilig 70-väg, ett faktum jag inte har varit helt nöjd med. För ett år sedan hade dottern dessutom en rejäl förskolesvacka och vi var inte helt nöjda med vår förskola. Jag fick då nys om att ett nytt förskolebygge på ”rätt” sida om den stora vägen och jag började göra efterforskningar. I augusti öppnar den nya förskolan och trots att omplaceringskön är närmare ett år lång i Malmö har denna ”tigermamma” fått en plats för sin dotter från öppningsdagen.
Nu börjar jag få kalla fötter. För ett halvår sedan hade det inte varit några som helst problem att flytta lillan, men de senaste månaderna har hon verkligen börjat skapa tighta relationer med några utvalda barn på förskolan. Hon har börjat avtala egna ”playdates” efter dagis och följa med sina kompisar hem. Hon stortrivs och senaste halvåret har vi inte haft en enda jobbig lämning. Samtidigt tycker vi vuxna att det finns saker som skulle kunna fungera bättre. Den nuvarande förskolan är inrymd i små och trånga lokaler, barngrupperna är stora och personalen känns ofta stressad. Det pedagogiska arbetet hamnar ofta i kläm och ibland känns det som att de ”inte gör något” om dagarna.
På den nya förskolan kommer de att ha 1,5 avdelning för 4-5-åringar där det är tänkt att den halva avdelningen ska vara en uteavdelning. De kommer att varva vilka barn som är i utegruppen, så barnen får 1-2 heldagar ute varje vecka. Det låter som att barnen får det bästa av två världar, mycket utomhusvistelse men samtidigt möjlighet att vara inne och pyssla. Det kommer vara ändamålsenliga lokaler med nytt material. Förskolechefen är mycket mån om att olikheter är bra och verkar drivande. Dessutom tror jag att det alltid blir en nytändning i personalgruppen när en ny verksamhet startar upp.
Men tänk om… Jag går verkligen och ältar detta beslut. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Jag känner mig å ena sidan extremt fånig över mitt ältande, å andra sidan känns det som att jag fattar ett livsavgörande beslut åt min dotter ovan hennes huvud. Dessutom känner jag att jag sviker den nuvarande förskolan och personalen som sliter där för att skapa det bästa möjliga för barnen.
Rent krasst tillbringar snorpan en större del av sin vakna tid på förskolan än hemma. Det är superviktigt att det fungerar för att vi i familjen ska må bra. Vi har en extremt social och utåtriktad tjej som finner sig i de flesta situationer, samtidigt vill jag inte glömma bort att hon bara är 3,5 år och måste få vara liten. Många av våra vänner skulle inte drömma om att utsätta sitt barn för ett förskolebyte om det inte vore för att de absolut måste. Vi gör det frivilligt.
Beslutet är fattat och stenen satt i rullning. Håll tummarna att det blir precis så bra som vi hoppas på!
