Blog Archives

Gästbloggare: Närvaro

Posted on by Anna Oredsson — No Comments ↓

IMG_7814Gästbloggare: Åsa
Det är fredag eftermiddag och Ludwig sitter vid sin dator i min säng och spelar spel. Det är lugnt och skönt och kvällen kommer att bjuda på mys och åter lite till mys. Coca-Cola, munkar och chips står på menyn. Och minst två tecknade filmer. Veckan som varit har bjudit på utmaningar. Det började förra fredagen med en tripp till akuten. Jag hade riktigt ont i min mage. Detta medförde att Ludwig fick stanna hos sin pappa tills i tisdags och sedan dess har jag fått kombinera toalett besök med ett glatt humör och en tjeck attityd.

När dessa saker inträffar blir jag väldigt medveten om vilka värden vi till mans gement har i livet. Vi ska förverkliga oss själva. Vi ska ha fina utbildningar och vackra hem. För att inte tala om perfekta barn!  Men så plötsligt händer det. Magen klappar ihop och då rasar allt. En blir påmind om hur sköra vi människor är. Att vi inte alltid klarar att utföra de åtaganden vi för tillfället har tagit oss an.

Då mitt i allt kaos kommer insikten åter igen till mig. Den insikt som sedan åter igen kommer att falla i glömska:
–  Jag är skör.
– Jag är bräcklig.
– Jag klarar inte allting själv.

IMG_7813 IMG_7815
Men det är ok för imorgon är det en ny dag då jag kan med de medel som tillhör mig gestalta det som är viktigt för mig i mitt liv. Det handlar då inte om ett perfekt hem eller en lysande karriär eller ett fint yttre att visa upp för världen att beskåda. Det handlar om enkelhet. Om närhet och om kärlek. Om att få vakna upp varje morgon och andas in livet. Att ha människor där nära mig som är äkta. Men mest av allt handlar det om en andlig styrka och frihet. Den sträcker sig över alla gränser och möjliggör mirakel att ske. Om än i den egna fantasin. Jag är glad för varje dag Jag får möjligheten att manifestera dessa mirakel i all den enkelhet de kräver. Att tacksamt böja mig inför de livsvillkor som är mina och att göra det bästa jag kan med det jag har. Då kommer jag till insikt. Min bräcklighet har förvandlats till styrka!

Jag avslutar med ett citat från okänd:
”Embrace the glorious message that you are.”

Glöm inte det!
Åsa

…………………………………
Gästbloggare: Åsa
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Ludwig 8 år
…………………………………

Publicerat i Åsa, Blogg Märkt med: , , , , , ,

gästbloggare: vårt hus

Posted on by Anna Oredsson — No Comments ↓

IMG_7067Gästbloggare: Anna L
Under min föräldraledighet byggde vi också hus. Det var ett anpassat hus där vi bestämt precis hur vi önskat det hela. Vårt hus ligger 100 m från dagis och närhet till släkt och vänner vilket underlättar vardagen något enormt.

Att få bestämma helt hur man vill ha och vilka materialval och detaljer vi önskade var både roligt och svårt. Det finns så otroligt många valmöjligheter och ju mer man kikar runt desto svårare blir det. Jag känner att huset blev väldigt bra men såklart finns det ju detaljer som man skulle ändrat om man skulle gjort det på nytt. Det som har varit det bästa var nog stenläggningen vi gjorde på tomten. Den är helt planerad för att alla ska kunna delta och vara överallt.

Det som jag känner mig väldigt nöjd med är den höj- och sänkbara bordskivan i köket. Den är bra placerad i närhet till spis, skafferi, kyl och frys. Tindra och Kasper tycker också denna bänk är perfekt då de kan sitta och pyssla och även vara med vid matlagningen.

 

IMG_7068

Sedan har vi själva köpt lampdosor på Clas Ohlson som vi har programmerat in så att jag kommer åt att tända och släcka överallt. Det är väldigt smidigt och det är något alla borde ha.

För att spara plats och göra det lättframkomligt så har vi också valt skjutdörrar på de ställen där det finns plats. En annan smidig lösning som vi har är dörröppnare. Det enda är att jag ibland missar och kommer åt knappen i handväskan och dörren flyger upp. På vintern tar det dock inte så lång tid innan jag märker detta…. 😉

Eftersom vi valde att bygga nytt fick vi inga anpassningsbidrag av kommunen så det gällde att tänka på allt från start. Den husleverantör vi valde att beställa huset av hade inga tips eller erfarenheter av ett anpassat hus så inget i den inredning som ingick var anpassad. Exempelvis hade alla handfat kommoder som satt fast under. Det blev en del egna utvecklingar och lösningar som tog lite tid att komma på och synkronisera med hantverkare men i slutändan blev resultatet riktigt bra.

Jag tycker att det är en enorm frihetskänsla att bo i hus, speciellt med hund och barn. Tidigare bodde vi i en lägenhet på femte våningen. Det blev helt klart mer att förbereda för att gå ut och det var aldrig så att vi enbart var ute en kvart här och där. Hände också att hissen la av ibland. En gång behövdes en reservdel från Tyskland vilket tog drygt en vecka – den känslan var inte alls rolig. Panikartad till och från då ovissheten om hur lång tid det skulle ta att åtgärda var odefinierat.

Nackdelarna med hus är ju dessvärre tomten. Oj vad mycket det finns att göra och pyssla med om man vill, kan och orkar. I och med att vi har stenlagt mycket är trädgården relativt enkel. Men ändå – blir förvånad varje år hur mycket det växer, hur mycket löv det faller och vad mycket snö det kan falla… Varje årstid har ju sin utmaning men också charm såklart.

 

IMG_7069

Tycker våren och hösten är underbara. Det är för tidigt att behöva göra något, marken är bra och solen värmer skönt mitt på dagen. Nu i dagarna har jag haft den känslan från när man var barn och fick gå till skolan i nya sneakers, spela kula på rasterna och det räckte med en varm tröja eller väst.  Känslan är här och skorna är nya! ☺

…………………………………
Gästbloggare: Anna L
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Tindra och Kasper
…………………………………

Publicerat i Anna L, Blogg Märkt med: , , ,

Låt oss presentera: Anna!

Posted on by Anna Oredsson — No Comments ↓

IMG_6799Hej,
Jag heter Anna och jag tycker det är så spännande och roligt att få möjligheten att blogga här på Mamma Pappa Lam. Det ligger mig varmt om hjärtat då jag tycker att det är ett fantastiskt projekt och ett forum med framtidstro som ger stöd, möjlighet till att dela erfarenheter och att lära av varandra.

Jag har ändå sedan jag varit liten velat vara en mamma. Det kanske är de flesta småflickors drömmar när man leker, pysslar och stoppar om sina dockor i vagnar. Min Skrållan, som hon hette, skulle alltid vara med mig. Hon var med till affären, hade en egen plats vid matbordet, på skrivbordet, i skolväskan och såklart även på pakethållaren på cykeln.

 

Min dröm om barn skulle också bli sann men inte på det sätt jag fantiserat.
När jag var 29 år var jag på skidsemester med min pojkvän i svenska fjällen och vi hade precis fått reda på att jag var gravid. Vi var båda i en mindre chock men såg denna resa som en möjlighet att smälta denna stora nyhet och samtidigt börja glädjas för detta tillsammans.

Min pojkvän och hans bror hade dragit ute på en fartfylld skotertur och jag hängde då på min svägerska för att åka en längdåkningstur på fjällen. Det lät så idylliskt, fridfullt och vackert jämfört med deras uppvisning av höga hastigheter och coola hopp. Min svägerska är en lugn norrlandstjej och arbetar dessutom som ”backläkare” så jag kunde ju inte ha en bättre följeslagare. Rutinerad skidåkare som hon är, så hade hon hade givetvis på sig breda och stabila telemark skidor. Jag som precis kommit hem ifrån Tjejvasan, hade på mig mina smala och lite bräckliga längdåkningsskidor. De visade sig inte alls optimala denna dag och nedför en backe gick det alldeles för snabbt och vurpan är inte av denna värld. Jag skadade nacken och just då förstod jag inte så mycket mer.

Min svägerska var läkare på Östersunds sjukhus och förstod nog mer än jag vad som pågick. Efter hon klättrat runt för att få täckning på telefonen så kunde hon larma och sedan efter en stund dök en helikopter upp. Med på helikoptern var ett filmteam som ville dokumentera denna olycka. Nej tack sa vi bestämt och kanske inte så vänligt.  

Fick på denna helikopterflygning berätta att jag var gravid för sjukvårdspersonalen och det visade sig även att min svägerska också var det. Det var en färd fylld av oro och skräck över vad som hänt samt en stark irritation över kamerateamets osympatiska framfart och bemötande. En önskan om att jag skulle hängt på skoterturen fanns såklart också och att vi skulle suttit framför brasan, i mysiga stugan, och njutit av en hemmagjord pizza på kvällen.

Det som skulle bli denna fantastiska påsklovssemester slutade dessvärre med ambulanshelikopter tillbaka till Stockholm. Operationen på Huddinge Sjukhus gick bra men min rehabilitering kom i kläm dessvärre på grund av min graviditet. Jag var under denna period så förbannad, ledsen och frustrerad att det inte går att begripa. Jag var otymplig, fick yrsel av minsta rörelse och kände mig så drabbad. Varför var en fråga som ofta kom upp.

IMG_6802 IMG_6803

Oavsett hur jag mådde så var det som fick mig att kämpa och det enda jag tänkte på var att gör det bästa för min egen ”skrålla” som väntade på att få komma till oss. Hon var ivrig och det blev akut kejsarsnitt. Hon föddes i vecka 25 + 5, vägde 713 g och var enbart 31 cm lång.  Tindra visade sig vara en envis och stark tjej och var en liten hjälte redan från start.

 

Det blev en lång tid på sjukhus för mig. Ifrån Huddinges intensivvårdsavdelning blev det Neuroavdelningen R18 på KS Solna, till Rehab Station Stockholm och därefter ”flyttade” vi in på ett familjerum på Neonatalen på KS. En sjukhusvistelse på nio månader men så här i efterhand har allting gått väldig bra. Min dröm om att få barn blev sann men inte på det idylliska sätt jag föreställt mig. Livet blir sällan på det sätt man tänkt, det håller nog de flesta med om. Vi möter alla oväntade händelser, personer och annat oförutsägbart längs vägen.

IMG_6805Livet blir bättre och bättre och såklart kommer det en 2:a på det här. Mer om det nästa gång… Ses!

…………………………………
Gästbloggare: Anna L
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Tindra och Kasper
…………………………………

Publicerat i Anna L, Blogg Märkt med: ,

Här är jag

Posted on by Anna Oredsson
Ett självporträtt av min dotter.

Ett självporträtt av min dotter.

Precis som Nora är jag mamma och ryggmärgsskadad. Nora och jag är med och driver projektet ”mamma pappa lam”. Jag vill berätta och ge andra i samma situation den informationen jag aldrig fick när jag väntade mitt första barn.

År 2007 skadades jag i en bilolycka och har sedan dess varit förlamad från midjan och nedåt. Jag var 26 år när jag skadade mig. Min första fråga efter uppvaknandet var ”Kan jag få barn?”. Svaret jag fick var en tegeltung bok i medicinlitteratur. Det var ett tufft år som följde. Jag kände att rehabiliteringen, som jag uppfattade det, försökte få mig att omdefiniera min personlighet – utifrån mitt nya funktionshinder. Jag vägrade. Jag var envis och sökte mig tillbaka till där jag var i livet innan jag skadades. Så efter färdiga studier, flytt och några runder på arbetsmarknaden var det dags för en ny utmaning – familj!

2010 föddes min och min sambos dotter. Om jag ska vara ärlig är jag inte säker på vad jag gav mig in i när jag blev gravid. Det fanns så många frågor kring min kropp och hur den skulle reagera som ingen kunde svara på. Alla var väldigt snälla och tillmötesgående, men svaren jag fick var nästan alltid ”Vi tar det problemet när det kommer”. Det är inget svar som gör en lugn precis, snarare tvärtom. Nu i efterhand har jag förstått att vården för ryggmärgsskadade gravida ser väldigt olika ut beroende på var i landet man befinner sig. Min förhoppning är att det här projekt ska ändra på detta. För jag önskar ingen den ovissheten som jag kände. Jag har nu förstått att jag praktiskt taget kunde ha blundat för min kropp skötte allt. Jag är så imponerad av min kropp!

Jag kommer att skriva här på facebook om mitt liv och vardag – om det finns några frågor så svarar jag gärna på mail/kommentarer. Nu ska jag iväg och hämta på dagis… på återseende!

Publicerat i Anna, Blogg Märkt med: , ,