Blog Archives

Lyft av spädbarn

IMG_4099

1) viker mig dubbel och lägger mig med bröstet mot knät så jag kan få tag i lillan.

I höstas dök det upp en fråga på facebook om hur man ska göra för att lyfta upp ett spädbarn från golvet om man sitter i rullstol och har dålig bålbalans. Med en nu tio veckor gammal bebis har jag tränat en hel del på det momentet på senare tid och tänkte här dela med mig av min teknik. 

2) Lyfter upp bebis mot min vänstra axel och håller hen där med vänster hand.

2) Lyfter upp bebis mot min vänstra axel och håller hen där med vänster hand.

Jag lägger mig dubbelvikt ner i knät, så jag har bröstet mot knäna och kan lyfta upp barnet med båda händerna. Sedan trycker jag barnet mot min ena axel och håller det där med en hand och underarm. Då har jag den andra handen fri till att ”vika upp mig” till sittande läge. Så med den fria handen tar jag tag i ramen på min rullstol och hjälper mig själv upp i sittande position.

Denna manöver går så pass lätt att jag inte ens reflekterar över hur jag gör. Bebis har bra stöd för nacken och klagar inte nämnvärt på min hantering.

När vårt första barn blev lite större och stadigare lyfte jag ofta i kläderna. När jag tänker efter gör jag det även nu när lillan har en overall med luva på. Luvan ger det stöd för nacken som hon behöver.

3) Tar tag i ramen på min rullstol med min högra arm och lyfter mig upp i sittande position medan jag håller lillan tryckt mot min axel med vänster handen.

3) Tar tag i ramen på min rullstol med min högra arm och lyfter mig upp i sittande position medan jag håller lillan tryckt mot min axel med vänster handen.

Till dig som är förälder, har en funktionsnedsättning och utav någon anledning har missat den fantastiska facebook-gruppen ”föräldrar i rullstol”: åtgärda genast ditt misstag och sök reda på gruppen direkt. Är du inte facebookanvändare så är denna gruppen en fullgod anledning att bli det.

/Nora

 

Publicerat i Blogg, Nora, Startsidan Märkt med: , , ,

Gästbloggare: Var finns handboken?

IMG_4089

Gästbloggare: Åsa
Ludwig fyllde åtta år i måndags. Mognadsgraden kan diskuteras men skärpan finns där. En smart åttaåring utan mognad blir en tickande bomb!

Det har gått upp för den unge mannen att ifall han säger att han är sjuk så behöver han inte gå till skolan. Jättebra! Blir en skickad till skolan iallafall så kan en alltid skylla på ont i huvudet vid lunch. Då kommer mamma och hämtar!

Självklart kommer oron fram.

-Tänk om Ludwig inte trivs i skolan?

Han säger att han trivs.

IMG_4090-Tänk om Ludwig inte mår bra?

Han säger att han mår bra.

-Tycker Ludwig att skolan är svår?

-Kanske är det för lätt?

Tankarna far i ett enda virrvarr och skräcken att inte duga som förälder vaknar till liv!

Varför finns det ingen manual på det här att vara förälder? En handbok där det bara är att följa stegen.

-Om du ringar in ”a” fortsätt till sidan 37.

-När du läst sidan ”37”, räkna ihop poängen.

IMG_4091Beroende på utfall är det bara att gå över till fördjupnings materialet och förkovra sig!

Nej, när en är förälder så är det bara att gå på magkänsla och verka säker på sin sak och hoppas att en inte blir avslöjad för den skojare som en egentligen tror sig vara!

-Vänta ni barn!

-En vacker dag blir ni föräldrar! Då kommer det gå upp ett ljus:

-Aha var det så här jag torterade mina föräldrar!

Allt gott

Åsa

…………………………………
Gästbloggare: Åsa
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Ludwig 8 år
…………………………………

Publicerat i Åsa, Blogg Märkt med: , , , , , , , , ,

På vift med Moa

Resa med två månader gammal bebis, coolt eller korkat?

Resa med två månader gammal bebis, coolt eller korkat?

Sedan några år tillbaka har jag och tre tjejkompisar bokat in en weekend i mars tillsammans. En helg utan partner och eventuella barn, ägnad åt att umgås, prata ikapp och gärna se något trevligt också. I november när vi bestämde att årets weekend skulle spenderas i Warszawa tänkte jag hurtigt ”Det är klart att jag fixar en helg med tjejerna och en bebis. Den första tiden sover ju bebisar ändå större delen av tiden.” När resan började närma sig måste jag erkänna att jag inte kände mig fullt lika hurtig.

Resan börjar bra, precis en vecka innan resan ska avgå frågar en bekant hur det gick på passexpeditionen. Där tappar jag hakan första gången. PASS, jag har inte haft en tanke på pass. Lite googlande senare inser jag att jag är ute ca en månad för sent för att hinna fixa ett ordinarie pass till lilltjejen, utan att jag kommer få punga ut med 980 kr för ett provisoriskt pass.

Måndag morgon hänger jag på låset hos Polisen på Sturups flygplats för att få det fixat. Samtidigt som vi stiger in genom dörren avger Moa ett skrik och fortätter med det under hela besöket hos Polisen. Halvvägs genom visiten skiter hon en sådan laddning att blöjan läcker genom både hennes och mina kläder. När hennes passfoto ska tas går det inte att sänka kameran tillräckligt lågt, utan jag får hålla upp henne en decimeter ovanför mitt huvud (då hade jag bytt kläder och blöja).

När cirkusen näst intill är över inser vi att Moas förnamn inte kommer upp i passet. Det visar sig att vår anmälan om namn inte trillat igenom Skatteverkets system ännu och att barnet därmed saknar namn. Istället för förnamn får hon texten ”ej namngiven flicka”, fast polisen som utfärdar passet skriver fel och det blir istället ”en namngiven flicka”.

Det enda positiva i kråksången är att Polisen fortfarande hinner utfärda ett ordinarie pass med kort giltighetstid för det betydligt lägre priset 350 kr. När vi lämnar polisexpeditionen vet jag inte vem som är svettigast, jag, Moa eller poliskonstapeln. Moa somnar dock och sover som en klubbad säl i tre timmar.

Bebis i flight mode

Bebis i flight mode

Efter denna mardrömsstart på resan, gick faktiskt allt som en dans. Min medresenär Ann insåg nog hur amnningsfrånkopplad min hjärna för närvarande är och tog helt på sig det kombinerade jobbet av reseledare/assistent/nanny och gjorde det med bravur.  Själv visste jag knappt vilket hotell vi hade rum bokat på. Flygresan gick galant, Moa sov sig igenom starten och ammade sig igenom landningen både på dit- och hemresan.

En av fördelarna med bärsjal är att man har ett element på magen. Moa och jag lånade ut skaljackan för vi tyckte att det blev lite svettigt annars.

En av fördelarna med bärsjal är att man har ett element på magen. Och nej, jag är inte sådär tjock, jag har en bebis under jackan!

Väl i Warszawa fick Moa hänga i bärsjalen mest hela tiden och där är hon nästan alltid nöjd. När det var dags för oss vuxna att äta eller fika passade även Moa på att amma. I samband med de pauserna fick hon sträcka ut ryggen och ligga och sprattla en stund på en soffa eller i en famn. När vinden ven och snön singlade ner mellan husen i gamla stan på lördageftermiddagen, var Moa och jag de enda i sällskapet som inte frös. Jag hade ju ett element mot tryckt mot magen som sov gott i bärsjalen under min tröja och jacka.

På lördagkvällen när övriga i sällskapet gick vidare för att dricka drinkar i någon av Warszawas coola barer tackade dock Moa och jag för oss och däckade rätt snabbt på vårt enkelrum. I år var det ingen av mina medresenärer som var så värst pigg på att dela rum med mig.

Nästa år planerar vi för att tjejresen ska gå till Budapest. Då tänker jag lämna barnen hemma och dricka drinkar på lördagkvällen. Men tack vara vårt passäventyr har Petter och jag redan bilden klar till Moas studentskylt.

 

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , ,

”Mammaledig”

Disken efter min frukost dag två som ensam mammaledig. Frukosten intogs idag kl 10.23. Antalet frukostar som Moa hunnit med, två.

Disken efter min frukost dag två som ensam mammaledig. Frukosten intogs idag kl 10.23. Antalet frukostar som Moa hunnit med, två. Och nej, jag har inte kammat håret ännu.

Idag fyller Moa, även kallad lillfisen, fyra veckor. Tänk att det bara är fyra veckor sedan hon föddes, det känns som igår samtidigt som det är ofattbart att hon bara har funnits i våra liv så kort tid. Storasyster var en galet lättskött och nöjd bebis. Alltid lätt att felsöka, var hon inte hungrig så var det dags att byta blöja eller att sova. Denna lilla madam är inte riktig lika nöjd. Hon rapar sällan och kräks aldrig, därmed måsta all luft hon får i sig ta sig igenom hela systemet och det gör ofta ont. Därav smeknamnet. Resultatet är en trött mamma och en pappa som börjat sova på soffan. Allt är helt enkelt som det ska vara.

Petter började jobba igen igår. Vi tog lite extra ledigt tillsammans första månaden för att hinna landa som familj, litegrann åtminstone. Nu är det dags att hitta rutiner och få lite ordning på vardagen. Det kommer bli en utmaning nu när det finns en storasyster att ta in i ekvationen också. Men det är en utmaning som jag ser fram emot.

Min plan är att försöka vara aktiv med bloggandet. Under de senaste tre åren med Mamma Pappa Lam har jag fått mycket frågor om hur jag löste saker praktiskt med en bebis. Det har även dykt upp en hel del bebisprylar och hjälpmedel på marknaden. Så nu när jag har en testdocka tänker jag ta tillfället i akt att utvärdera prylar och dokumentera hur jag löser allt från lyft till utflykter. Så passa gärna på att fråga nu, kanske kommer just din fråga få ett eget inlägg.

 

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , , ,

Örnen har landat

Vårt lilla underverk

Vårt lilla underverk

Nu har jag hållit er på halster länge nog. Nej, jag vankar inte fortfarande omrking som en flodhäst. Den 20 januari, i vecka 39+0 gick plötsligt vattnet när jag vände mig om i sängen under natten. Vi tog oss snabbt iväg till sjukhuset, via en sömndrucken barnvakt som tog emot en förväntansfull och klarvaken blivande storasyster. Strax innan vår barnmorska gick av sitt skift, kl 06.47 på morgonen föddes en liten tjej.

Förlossningen kunde inte ha gått bättre. Precis som förra gången är jag grymt imponerad av min kropp. Tänk att den, som faktiskt funkar lite sisådär från brösthöjd och ner, fixar en förlossning utan att någon utomstående behöver lägga sig i. Det är coolt!

Lilltjejen fick spendera första veckan utan namn, men nu har vi enats i familjen. Det blir en Moa (mitt och Petters val, Ellienora (storasysters val), Märta (efter Petters farmor) Sandholdt. Just nu försvinner dagarna i ett rasande tempo. Moa är en närhetsnarkoman som helst äter på nätterna och sover på dagarna.  Vi övriga i familjen har inte riktigt anammat hennes dygnsrytm ännu. Vi får se vem som vinner kampen om när det är lämpligt att sova.

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , ,