Den 14-16 april kommer vi på Mamma Pappa Lam att finnas på plats i montern D01:11 och D01:12. Vi ses där!
Blog Archives
På hal is
På hal is i Malmö
Dottern har blivit fyra och hon börjar hamna i åldern då det är dags att lära sig alla de där livsnödvändiga aktiviteterna jag själv gjorde som barn. Ni vet cykla, åka skidor, åka skridskor, skateboard, rullskridskor, osv. Listan kan nästan göras oändlig och alla aktiviteter kräver särskilda prylar. Om man som vuxen rullstolsbrukare vill ta del av aktiviteterna krävs ännu mer speciella prylar. Jag har tidigare skrivit om hur jag bet i det sura äpplet och köpte en cykel (jag är fortfarande supernöjd med det beslutet, men det går inte att varken köpa eller förvara alla specialprylar.
Nu när vintern är här känner jag mig grymt begränsad i att kunna dela de positiva aspekterna av vinter med min dotter. Det är bara att inse, i pulkabacken har hennes (gående) pappa så gott som alla komparativa fördelar. Jag blev därför alldeles lycklig när jag fick höra att Helsingborgs ishall har köpt in två skridskokälkar som man kan hyra i hallen på samma villkor som alla andra hyr skridskor.
Sagt och gjort, familjen Sandholdt packade in sig i bilen för äventyr i Helsingborg. Jag blev nästan ännu gladare när jag upptäckte att kälkarna är en så stor succé att vi var tre i rullstol som fick turas om att köra de två kälkarna de har till uthyrning. Som vanligt tyckte jag att det var lite skrattretande att ”one size fits all” så ofta gäller när det kommer till fritidshjälpmedel, men klämde mig glatt ner i kälken. Vihade en urmysig eftermiddag i ishallen. På min kälke satt ett handtag som var alldeles perfekt att hålla i för en fyraåring som gör skridskodebut.
När vi kom hem kontaktade jag FIFH för att kolla om de inte har skridskokälkar till uthyrning. Det har de. I helgen var vi på det igen, denna gången på hemmaplan i Malmö. Vi lånade dessutom in en kompis som var med på isen. Efter dryga två timmar på isen med ett par korta pauser var vi rätt mörbultade. Dagen efter gnällde både jag och maken om träningsvärk både här och där. I pulkabacken är jag fortfarande usel, men på isen är jag numer en morsa att räkna med!
Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: aktiv i rullstol, aktiviter med barn och rullstol, bra aktivitet med barn och rullstol, familjeaktiviteter, familjeliv, förälder med ryggmärgsskada, föräldrar och rullstol, fritid, mamma i rullstol, mamma med ryggmärgsskada, mamma pappa lam, praktiska tips, rullstolsburen mamma, rullstolsföräldrar, utflyktstips
Bilstöd och föräldraskap
Bilen är näst efter rullstolen mitt viktigaste hjälpmedel. Men visst förändras behoven när familjesituationen förändras!
När jag var uppe på Hjultorget förra veckan fastnade jag en stund i Försäkringskassans monter och frågade ut dem om möjligheter att söka stöd med hänsyn till att man blir förälder och har ett rörelsehinder. För mig har transporter varit ett bekymmer. Just lyften av 10 kg barn(som inte alltid vill som jag) har slitit en hel del på mina axlar och då har jag ändå en bild av mig själv som hyffsat vältränad.
Min första fråga var om jag har möjlighet att söka bidrag för en anpassning som underlättar för mig att ta med mig mitt/mina barn i bilen. När jag ställde samma fråga till en handläggare via telefon för två år sedan fick jag ett nekande svar, denna gången var det betydligt mer positivt. Svaret jag fick var att jag absolut ska söka anpassningsbidrag för detta och att de har gett bifall på flera sådana ansökningar. Däremot sa de att de får in extremt få sådana ansökningar. Detta speglas också i min dialog med bilanpassningsföretagen som har få idéer som underlättar lyft av små barn utan rörelsehinder. De blir alltid lika ställda när jag kommer med frågan.
Jag vill därför uppmana alla er som har små bebisar eller väntar tillökning, att göra slag i saken. Ring er anpassningsfirma och peta in en ansökan för detta till försäkringskassan så det skapas en efterfrågan på dessa lösningar. Så länge vi inte får tummen ur och efterfrågar produkter som underlättar dessa lyft kommer de inte heller komma ut på marknaden och då kommer vi fortsätta lyfta sönder våra axlar när barnen är små.
Den andra frågan jag hade till kassan var huruvida jag kan söka nytt bilstöd innan de nio åren löpt ut för mitt gamla bilstöd om familjesituationen förändras. Det är inte helt otänkbart att en person som är singel vid 30, hinner bli trebarnsförälder innan 40-strecket. Vi hade det dilemmat när jag behövde byta min 13 år gamla bil för två år sedan. Vi vet inte hur stor eller liten vår familj kommer bli, men jag föredrar att kunna köra en vanlig låg kombi och tycker att de lite större höga bilarna mest är jobbiga att göra förflyttningar till. Jag ställde denna fråga till min handläggare på kassan för dryga två år sedan. Då fick jag svaret att jag inte kan få nytt bilstöd med anledning av att familjesituationen förändras, att bilstödet är till för att jag ska kunna transportera mig och inte mina barn.
När jag ställde samma fråga förra veckan lät det helt annorlunda. Kvinnan jag pratade med menade att detta är ett fall som jag inte har kunna förutse och att jag visst kan söka nytt bidrag. Hon menade på att jag får ett reducerat grundbidrag men att jag får anpassningen av en ny bil betald. Jag pratade även med en man från Trafikverket om detta och han menade att Försäkringskassan mjuknat i dessa frågor på senare år.
Nu är det upp till bevis för kassan. Du som har sökt stöd för att byta bil när familjen växer eller anpassa bilen för att få med sig ungarna, hör gärna av dig!
Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: förälder med ryggmärgsskada, hjälpmedel, mamma pappa lam, praktiska tips, rättigheter, vardag
Springcykel
Här går det undan!
Vi har en promenad på en knapp kilometer till förskolan. Det är inte långt, men för långt för att vår treåring riktigt ska orka gå hela vägen. Jag tar bilen ibland, men långt i från alltid. Ofta går (rullar) jag och Ida mellan hemmet och förskolan. Då går hon delar av vägen och åker i mitt knä resten. Ofta blir det många stopp för att klättra, hoppa, titta på diverse skatter etc. Det brukar kunna ta en stund att komma hem.
Min man cyklar normalt till jobbet och för det mesta är det han som lämnar lillan på morgonen. Eftersom vi bor i blåshålet Malmö brukar han dock grymta över det extra segel han har bak på cykeln i form av en barnsadel. Sedan ett par veckor tillbaka har vi en genial lösning på problemet. Ida får cykla själv.
Hon fick redan som ettochetthalvt-åring en blå springcykel av sina kusiner. Då gick hon omkring med den lite försiktigt men föredrog länge sin trehjuling. Förra sommaren var vi på semester i Tjeckien och träffade bland annat Idas jämnåriga nästkusiner som åkte runt med springcyklar. Då trillade poletten ner och hon började åka runt på sin cykel på allvar. Det var under gråt och tandagnisslan vi lämnade tillbaka den springcykel vi hade fått låna neren i Tjeckien. När vi sedan kom hem fortsatte Ida att åka runt på sin cykel med större och större säkerhet.
Parkerad väntar den lilla blå på att förskoledagen ska vara slut.
Under vintern hamnade den i glömska i garaget, men så för några veckor sedan plockade vi fram den igen. Nu är den en succé och mitt bästa hjälpmedel. Det är inte tal om att sitta i knät längre. Vi tar cykeln till förskolan, till affären, hem till kompisar och på picknickutflykter. Och fort går det. Då och då får Ida stanna och vänta in sin mamma som inte riktigt hänger med. Petter slipper barnsadeln på cykeln. Ida känner sig jättestor när hon cyklar iväg på sin egen cykel med pappa på sin stora cykel bakom. Missnöjet är stort de dagar hon blir lämnad eller hämtad på förskolan med bil. Hon vill cykla!
Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: aktiviter med barn och rullstol, familjeaktiviteter, familjeliv, förälder med ryggmärgsskada, fritid, hjälpmedel, mamma i rullstol, mamma pappa lam, praktiska tips, vardag
Bebistips 3
Mitt bästa bebishjälpmedel
Jag har haft ganska få hjälpmedel för att fixa bebisperioden med lillsnorpan. Men mitt kardborreband var med jämt under Idas första levnadsår. Jag tyckte själv att det var genialt i sin enkelhet. Det är ett elastiskt band, lagom långt för att räcka runt mina knän med kardborreremsor i ändarna.
När lillan var riktigt liten tog vi oss runt såhär.
Tanken från början var att jag skulle ha det runt knäna. Jag upptäckte nämligen redan när hon var nyfödd och låg i knät att hon hade en tendens att pressa isär mina knän och glida nedåt. Ida var rätt lite som nyfödd och fick plats att ligga på rygg med huvudet mot min mage när jag rullade runt. Bältet hjälpte inte bara till att hålla ordning på mina knän, det blev också ett naturligt stopp så hennes rumpa inte kunde glida nedåt.
Uppgradering till ”sittvagn”
När hon blev lite större och fick lite mer styrsel i kroppen kom jag på att jag kunde trä bältet genom de två främre hällorna på mina byxor och sätta det runt Ida. Jag har nästan alltid jeans eller andra byxor med hällor för skärp. Om jag satte ett bälte runt både mig och Ida upplevde jag att det blev för brett för att hon skulle sitta bekvämt. Dessutom tycker jag själv att det är rätt obekvämt med skärp.
Ju stadigare hon blev i kroppen, ju mer upprätt kunde hon sitta. När hon var vaken satt hon upp, när hon blev sömnig fick hon halvligga. Hon sov jättegott i mitt knä. Jag har varit både på långpromenader och shoppingturer i stan med en sovande Ida fastsatt i knät. Egentligen blev hon som de flesta ”rullstolsungar” snabbt tillräckligt stadig för att sitta i knät utan bälte, men hon var(är) också en väldigt nyfiken unge som gärna kastar sig efter spännande saker i sin närhet.
Bältet fungerade superbra tills hon blev så smart att hon kom på hur man öppnar det. En utveckling skulle ha varit att sätta ett spänne i ändarna istället, men så långt kom aldrig denna lata mamma. Jag brukar på skoj säga att jag och Ida delar vagn. Detta har varit mitt sätt att fixa både liggvagn och sittvagn 🙂
Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: förälder med ryggmärgsskada, hjälpmedel, mamma i rullstol, praktiska tips, rullstolsburen mamma, vardag
