Blog Archives

På vift med Moa

Posted on by Nora Sandholdt — No Comments ↓
Resa med två månader gammal bebis, coolt eller korkat?

Resa med två månader gammal bebis, coolt eller korkat?

Sedan några år tillbaka har jag och tre tjejkompisar bokat in en weekend i mars tillsammans. En helg utan partner och eventuella barn, ägnad åt att umgås, prata ikapp och gärna se något trevligt också. I november när vi bestämde att årets weekend skulle spenderas i Warszawa tänkte jag hurtigt ”Det är klart att jag fixar en helg med tjejerna och en bebis. Den första tiden sover ju bebisar ändå större delen av tiden.” När resan började närma sig måste jag erkänna att jag inte kände mig fullt lika hurtig.

Resan börjar bra, precis en vecka innan resan ska avgå frågar en bekant hur det gick på passexpeditionen. Där tappar jag hakan första gången. PASS, jag har inte haft en tanke på pass. Lite googlande senare inser jag att jag är ute ca en månad för sent för att hinna fixa ett ordinarie pass till lilltjejen, utan att jag kommer få punga ut med 980 kr för ett provisoriskt pass.

Måndag morgon hänger jag på låset hos Polisen på Sturups flygplats för att få det fixat. Samtidigt som vi stiger in genom dörren avger Moa ett skrik och fortätter med det under hela besöket hos Polisen. Halvvägs genom visiten skiter hon en sådan laddning att blöjan läcker genom både hennes och mina kläder. När hennes passfoto ska tas går det inte att sänka kameran tillräckligt lågt, utan jag får hålla upp henne en decimeter ovanför mitt huvud (då hade jag bytt kläder och blöja).

När cirkusen näst intill är över inser vi att Moas förnamn inte kommer upp i passet. Det visar sig att vår anmälan om namn inte trillat igenom Skatteverkets system ännu och att barnet därmed saknar namn. Istället för förnamn får hon texten ”ej namngiven flicka”, fast polisen som utfärdar passet skriver fel och det blir istället ”en namngiven flicka”.

Det enda positiva i kråksången är att Polisen fortfarande hinner utfärda ett ordinarie pass med kort giltighetstid för det betydligt lägre priset 350 kr. När vi lämnar polisexpeditionen vet jag inte vem som är svettigast, jag, Moa eller poliskonstapeln. Moa somnar dock och sover som en klubbad säl i tre timmar.

Bebis i flight mode

Bebis i flight mode

Efter denna mardrömsstart på resan, gick faktiskt allt som en dans. Min medresenär Ann insåg nog hur amnningsfrånkopplad min hjärna för närvarande är och tog helt på sig det kombinerade jobbet av reseledare/assistent/nanny och gjorde det med bravur.  Själv visste jag knappt vilket hotell vi hade rum bokat på. Flygresan gick galant, Moa sov sig igenom starten och ammade sig igenom landningen både på dit- och hemresan.

En av fördelarna med bärsjal är att man har ett element på magen. Moa och jag lånade ut skaljackan för vi tyckte att det blev lite svettigt annars.

En av fördelarna med bärsjal är att man har ett element på magen. Och nej, jag är inte sådär tjock, jag har en bebis under jackan!

Väl i Warszawa fick Moa hänga i bärsjalen mest hela tiden och där är hon nästan alltid nöjd. När det var dags för oss vuxna att äta eller fika passade även Moa på att amma. I samband med de pauserna fick hon sträcka ut ryggen och ligga och sprattla en stund på en soffa eller i en famn. När vinden ven och snön singlade ner mellan husen i gamla stan på lördageftermiddagen, var Moa och jag de enda i sällskapet som inte frös. Jag hade ju ett element mot tryckt mot magen som sov gott i bärsjalen under min tröja och jacka.

På lördagkvällen när övriga i sällskapet gick vidare för att dricka drinkar i någon av Warszawas coola barer tackade dock Moa och jag för oss och däckade rätt snabbt på vårt enkelrum. I år var det ingen av mina medresenärer som var så värst pigg på att dela rum med mig.

Nästa år planerar vi för att tjejresen ska gå till Budapest. Då tänker jag lämna barnen hemma och dricka drinkar på lördagkvällen. Men tack vara vårt passäventyr har Petter och jag redan bilden klar till Moas studentskylt.

 

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , ,

Besvikelse i Danmark

Posted on by Nora Sandholdt — No Comments ↓
Full fart framåt!

Full fart framåt!

I somras var det dags för Ida att göra nöjesfältsdebut. Vi har hört mycket positivt om Bakken i utkanten av Köpenhamn och styrde kosan ditåt för premiärturen. På plats gick vi glatt fram till biljettkassan och inhandlade åkband till mig och dottern medan Petter fick ställa upp som ledsagare. Vi hade på förhand läst på att jag som rullstolsburen får ett åkband ”på köpet” till en ledsagare när jag själv köper åkband. Jag hade inte räknat med att det skulle innebära att jag fick ett åkband på var hand, ett till mig och ett till Petter. Nåväl tänkte jag, nu kör vi!

Första karusellen gick bra, men sedan blev det stopp. Åka karuseller på Bakken är inte något man kan förvänta sig om man sitter i rullstol.

Jag tycker ändå att jag har varit på en hel del nöjesfält runt om i världen och att det alltid brukar fungera fantastiskt bra med rullstol. Ofta är det trappor in till attraktioner genom huvudentrén, medan bakvägen är ramp vilket resulterar i att man med rullstol slipper köa. Så var inte fallet på Bakken. Det var långa trappor eller andra onödig hinder till var och varannan attraktion. Ett flertal attraktioner hade bestämmelser att personer med rörelsehinder inte FÅR åka. Detta hände oss bland annat vid deras version av ”lilla fritt fall”, en attraktion där man långsamt blir hissad tre meter upp i luften och sedan ”släppt” två meter ner. En attraktion som två-åringar tillåts åka.

Det dröjde en kvart innan Petter gick till första bästa biljettkassa och köpte sig ett eget åkband för att det alls skulle bli något åkt för familjen Sandholdt. Vartefter dagen gick fick jag en allt mer bitter smak i munnen. Den dag som skulle bli så himla bra, blev istället en besvikelse där jag kände mig som en andra klassens medborgare. Personalen visade inte minsta vilja att hjälpa till. Det hela slutade med att jag på eftermiddagen gick till informationen, berättade om min upplevelse och bad om pengarna tillbaka för mitt åkband, vilket jag också fick.

Ett obligatoriskt Legolandfoto hanns med

Ett obligatoriskt Legolandfoto hanns med

Jag upphör aldrig att förvånas över skillnaden i attityd till rörelsehinder i två så lika länder som Sverige och Danmark. Vi har även hunnit med ett Legolandbesök i sommar med liknande resultat. Där var kriteriet ”du måste kunna gå” uppsatt på flertalet attraktioner. Jag kan gå, inte bra, men tillräckligt bra för att forcera en trappa om jag har räcke att hålla i. På vissa attraktioner räckte det att jag sa att jag kan gå, på flertalet fick jag visa upp min förmåga. Sedan var det upp till karusellföraren att avgöra om jag går tillräckligt bra eller ej. Ibland höll jag måttet, ibland inte. Lillan tyckte det var minst lika konstigt som jag att mamma ofta blev nekad att få följa med i karusellen.

Mitt minne av nöjesfält med rullstol är att det brukar fungera över förväntan. Efter mina två danska försök i sommar var det med en viss oro jag tog med familjen till Liseberg i helgen. Redan i entrén började jag andas ut. Jag frågade väldigt tydligt om det är någon attraktion jag inte FÅR åka, kvinnan bakom disken förstod inte ens min fråga. När vi sedan kom till karusellerna var det idel glada leenden från personalen som vänligt frågade om vi ville åka ett eller två varv. Dessutom slapp vi köa eftersom jag för det mesta fick rulla in via utgången. Petter fick bära fikakorgen, medan Ida och jag rusade från attraktion till attraktion och hade skitkul. Inte en gång fick vi vända i dörren på grund av överkryssad rullstolssymbol eller trappor.

Efter sommarens erfarenheter är jag tyvärr på väg att göra slut med Danmark!

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , , , , ,

Rättigheter, skyldigheter och möjligheter

Posted on by Henrik Larsson — No Comments ↓
Riksdagshuset
Riksdagshuset

Riksdagshuset

Den senaste tiden har jag haft bollen att reda ut vilka lagar, konventioner och förordningar som ställer sig bakom föräldrar med rörelsehinder i att kunna ta sitt föräldraansvar. Inom kort kommer information upp på mammapappalam.se som ska ge en förenklad bild av vad de olika lagarna säger och hur man ska gå till väga för att få hjälp med vad som i mina ögon är en rättighet.

Frågan är om rådande lagstiftning ser föräldraskap som en rättighet för personer med rörelsehinder, eller om det är något man lite granna inte tänkt på? Att ett barns föräldrar har en skyldighet att ansvara för barnets välfärd är klart och tydligt uttalat men om man har svårt att ta detta ansvar är det då en rättighet som man borde få hjälp med att kunna ta? Det finns en tydligare hjälpberedskap för dig som blir förälder till ett rörelsehindrat barn än för dig som är rörelsehindrad och blir förälder.

Jag tycker det är rimligt, viktigt och självklart att rörelsehindrade ska kunna ta ut föräldraledighet, låta sambon få vara borta i jobbrelaterade ärenden eller få åka på semester med sina kompisar utan familj. Att sedan vara delaktig i barnets aktiviteter utanför hemmet då man kör dem till idrottsträningar eller ensam tar dem till badet är också i mina ögon upplevelser som man ska kunna göra som förälder med sina barn oavsett funktionsnedsättning. All denna typ av delaktighet hjälper barnet att rota en sund grundvärdering om lika värde vilket är vad konventionerna, som Sveriges riksdag har ratificerat, står för.

 

Kammaren

Kammaren

I korta drag kan man säga att konventionerna försvarar rörelsehindrade men dem har ingen direkt juridiskt verkan. Ganska lite nämns i lagstiftning om föräldrastöd för rörelsehindrade och när det görs är det oftast i form av en utökning av redan beviljad assistans under kortare tid. Men alla som inte är berättigade assistans kommer hitta sig i situationer där de är i behov av ledsagning i assistansliknande form och här lämnas de till ett kommunbeslut om huruvida socialtjänstlagen kan kliva in med ambitionen att skapa skäliga levnadsförhållanden, alltså så lite som möjligt till skillnad från LLS lagen som skapar goda levnadsvillkor.

 

Att transportera sina barn är komplicerat för en rörelsehindrad. Färdtjänst lagen är väldigt ospecificerad och lämnar därför mycket till tolkning. Varje kommun tolkar på sitt vis, vilket ger den olika utseende runt om i landet. Sammanfattningsvis kan man nog ändå säga att det är sällsynt att den tolkas på ett sätt som underlättar föräldraansvaret. I hjälpmedelsregistret kan man också tycka att en mängd produkter saknas som skulle kunna underlätta att tillgodose barnens behov.

 

Vad som är ändå viktigare än att konkretisera problem är att tillhandahålla förslag till förändring och om vad mammapappalam gör på detta område just nu hoppas jag ska kunna bli ett framtida solskens blogginlägg. 🙂

 

Tryck JA!!!

Tryck JA!!!

Nu får det var nog om gråa lagtexter och istället uppmanar jag alla att gå ut i vårsolen! / Henke

 

 

 

Publicerat i Blogg, Henrik Märkt med: , , , ,

Tur att man har barnen

Posted on by Henrik Larsson — No Comments ↓

Denna vecka har jag befunnit mig i Sydafrika och spelat VM i biljard. Tyvärr inte särskilt förberedd på grund av en skada i axeln som undanhållit mig från träning de senaste 5 månaderna. (Läs mitt tidigare gnäll-inlägg här på bloggen :)). Att åka otränad till en tävling i min sport innebär för mig att min lägsta nivå sjunker.  Min högsta nivå är efter 20 års internationellt tävlande cementerad och ohotad men får jag inte grejerna att funka när jag är otränad så är mitt sämsta spel betydligt sämre än om jag vore tränad. Det blir lite utav ett lotteri skulle man kunna säga när jag åker på en tävling i detta skick. Om det inte vore för att jag var titelförsvarare hade jag valt att inte åka.

Trots intellektuell medvetenhet om hela situationen gjorde det fortfarande ont i hela mitt system när jag inte fick mitt spel att fungera här i Sydafrika. Något som alla tävlingsmänniskor kan känna igen sig i. Att ha ett fruktansvärt starkt spel i sig men inte förmågan att få ut det. Utav 9 tidigare deltaganden i VM har jag nått final i 7 av dessa, något som gör att årets 7:e placering känns ”så där” för att uttrycka det milt.Henke på VM

Men mitt i min självömkan så infinner sig ett perspektiv på min tillvaro när jag tittar på TV och tar del av alla hyllningstal till Nelson ”Madiba” Mandela, som hölls av högdjur från hela världen under hans minnesceremoni. (Som av en händelse råkar äga rum i samma stad jag just nu befinner mig i). En man som är älskad av en hel värld för sin tro på förlåtelse och nya tag. En pragmatisk man som trots att han hade all anledning i världen, ändå bestämde sig för att välja bort hat, vrede och hämnd för att berika sitt liv med andra känslor och ta tillvara på vad som låg framför honom istället för att älta vad som låg bakom.

En inställning som jag önskar alla som har en funktionsnedsättning borde ta sig en funderare på. Detta gäller självklart även mig själv och i synnerhet när jag sitter och lipar över en medelmåttig idrottsprestation. För att ge mig ytterligare perspektiv på vad som egentligen är viktigt så ”skypar” jag under kvällen med min kära sambo som sitter med mina två små grisar framför datorn för att alla vill säga gonatt till Pappa. Plötsligt är förlusten ganska långt ifrån mig.

Oavsett om jag vinner eller inte har jag fått gåvor som överträffar allt negativt flera gånger om och min tacksamhet för detta är total.

Fråga mig igen när mina barn når tonåren ;).

Publicerat i Blogg, Henrik Märkt med: , ,

Varför inte nu?!

Posted on by Henrik Larsson — No Comments ↓
Bianca börjar förskola

Bianca börjar förskola

En trend i dag är att man väntar med att skaffa barn. Genomsnittsåldern för förstföderskor i Stockholm är 30,7 år och i övriga landet 28,9 år. Att göra karriär först för att sedan landa i familjeliv är modellen. Själv var jag på väg att fylla 40 när vi fick Bianca, vilket ur ett fysiologiskt perspektiv inte spelar någon roll eftersom vi män inte har någon deadline att ta hänsyn till. Min sambo, Gabriella, råkar vara betydligt yngre än mig vilket ur barnafödandesynpunkt är bra och i andra sammanhang kan vara mindre bra.

Om jag skulle kunnat önska något i livet, är det att jag hade hittat mamman till mina barn tidigare. Att aktivt kunna följa mina barn under deras uppväxt med en yngre hälsa och fysik som förenklar alla initiativ. Ha mer tid på mig att bygga en relation till kommande barnbarn (Insha’Allah). Inte behöva känna mig äldst på alla föräldramöten osv.

Jag tror att idén om att man måste göra karriär först i livet är en omodern strategi som tål att ses över.

Att skaffa barn tidigare behöver absolut inte vara på karriärens bekostnad i dagens samhälle. Den skapar en time-out, visst, men ganska snart går barnen på förskola och sedan skola. Gabriella, passade på att gå klart sin web-redaktörutbildning på distans, medan Bianca mestadels bara sov och åt. Så länge man är två om ansvaret tror jag att det snarare är en fördel med tidigt föräldraskap. Ett annat argument mot tidigt barnafödande är hur det lägger sig i vägen för resande.

Bianca på VM

Bianca på VM

Visst, att back-packa i Australien medför mer packning men för övrigt finns det ingen anledning att tro det är en omöjlighet. Jag tillhör den absoluta världstoppen i biljard och detta medför en hel del resande. Under Biancas första levnadsår fick hon besöka sex olika länder och detta var inga som helst problem. När Amadeus kom (året efter) blev det dock lite knepigare men mest på grund av min funktionsnedsättning. Hade jag kunnat gå är jag övertygad om att även detta inte skulle varit någon omöjlighet.

Det verkar som att många tar förmågan att bli gravid lite för givet. Faktum är att kvinnans fertilitet avtar redan vid 30 års ålder och sjunker från 35 års ålder (i de flesta fall). Vilket är ytterligare ett argument att inte vänta allt för länge.

Jag glömmer aldrig en kommentar jag fick av en läkare när jag kom med fertilitetsfrågor och frågor rörande mitt allmäntillstånd.

– Du måste förstå Henrik, efter du passerade 21 års ålder så håller din kropp sakta på att förbereda sig på att dö. 🙂  Jag råkar vara en person som tycker denna kliniska information är jätterolig men andra skulle kanske tycka den var lite dyster.

Hur som helst, min summering till alla ni som går i tankar om hur, vad, varför och när:

– Tänk, varför inte nu? När ni tänker på när.

Lycka till!

Publicerat i Blogg, Henrik Märkt med: , , ,