Gästbloggare: Anna
När jag lämnar min son på dagis så vinkar man i fönstret och det blir slängkyssar, forma fingrarna som hjärtat och vi skickar kärlek och leenden genom glasrutan. Så även denna morgon. Men stackars lille Kasper ramlade strax därefter då hans bäste polare visat ett nytt trick man kan göra från soffan ovanför det hårda stengolvet. ”Han måste direkt uppsöka tandläkare för att se om något är skadat”, säger den lätt skärrade pedagogen på dagis när hon ringde. Jag hade inte ens hunnit fram till jobbet men vände bilen direkt. På dagis möttes jag av en ledsen och rädd pojke där blodet sprutade. Vi åkte till vår tandläkare och allt gick tack och lov bra och inga tydliga skador. Som så ofta så lovar man en tur till glass- godis- eller leksaksaffären när barnen gjort något de är rädda för och så blev det även nu.

Ofta när vi är ute och handlar så sitter Kasper i mitt knä. Han börjar ju nu bli ganska stor men för oss fungerar det fortfarande mycket smidigt. Denna dag hittade vi dock en rolig bilvagn som han säkert velat åka tidigare men inte fått. Brukar faktiskt undvika i den mån det går att ta med barn till mataffären men denna fredag var han med. Glassen han valde gjorde också att smärtan plötsligt var borta. Finns det någon bättre medicin? Tror den funkar för både stora och små. 😉

Helgen flöt sig förbi i ovisshet och jobbiga känslor. Vi väntade barnens farmor till Stockholm men hon dök inte upp på lördagen och vi fick då reda på att hon ramlat i sin lägenhet och att hon fått en stroke. Hon har nu förlamad men svag känsel i vänster sida kropp och jag får sådana känslor tillbaka till min skada när jag nu hör hon mår och tänker. Jag hoppas jag kan vara ett stöd framöver för henne nu när hon snart börjar rehabträning. Hon är en envis dam så vi håller tummarna att hon återhämtar sig.

Efter denna lite sömnlösa helg bar det med tåg iväg till en konferens i Göteborg för Centre for Advanced Reconstruction of Extremities (CARE) på Sahlgrenska sjukhuset med den fantastiska personalen Johanna Wangdell, Anna-Karin Gustavsson, Carina Reinholdt och Jan Fridén. Detta är de team som opererat och tränat mig så jag har fått starkare grepp, rörlighet i fingrar och dessa två operationer ångrar jag inte alls. Kan faktiskt inte ens tänka tillbaka på hur dålig funktionen var innan. Tycker det är så häftigt vad man nu kan operera och få till.

Kom fram till ett soligt Göteborg på eftermiddagen. Hade bokat ett anpassat rum på Scandic Crown vid Centralen. När jag reser väljer jag om det går gärna Scandic då jag verkligen gillar deras rum. Höjbara sängar och att de på de flesta hotell har tänkt på spegelhöjd, tvål- och schampooplacering etc. Installerade oss snabbt och sedan njöt vi av vårsolen i ”Trädgår’n”. Vårblommorna hade börjat blomma, förälskade par satt på var och varannan parkbänk. Träningsgrupper tränade i parken och del satt på mysiga och hemtrevliga fik.

På tisdagen var konferensen. Lyssnade på intressanta föredrag och tycker det är så coolt vad man medicinskt kan göra. CARE’s  nya lokaler var så fräscha, genomtänkta och den viktigaste kärnan består av det teamet jag nämnde ovan.

Åkte nöjd hem med kvällståget. Kändes mysigt att med tåg sakta rulla in i ett nattupplyst Stockholm…
…………………………………
Gästbloggare: Anna L
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Tindra och Kasper
…………………………………