Blog Archives

På vift med Moa

Posted on by Nora Sandholdt — No Comments ↓
Resa med två månader gammal bebis, coolt eller korkat?

Resa med två månader gammal bebis, coolt eller korkat?

Sedan några år tillbaka har jag och tre tjejkompisar bokat in en weekend i mars tillsammans. En helg utan partner och eventuella barn, ägnad åt att umgås, prata ikapp och gärna se något trevligt också. I november när vi bestämde att årets weekend skulle spenderas i Warszawa tänkte jag hurtigt ”Det är klart att jag fixar en helg med tjejerna och en bebis. Den första tiden sover ju bebisar ändå större delen av tiden.” När resan började närma sig måste jag erkänna att jag inte kände mig fullt lika hurtig.

Resan börjar bra, precis en vecka innan resan ska avgå frågar en bekant hur det gick på passexpeditionen. Där tappar jag hakan första gången. PASS, jag har inte haft en tanke på pass. Lite googlande senare inser jag att jag är ute ca en månad för sent för att hinna fixa ett ordinarie pass till lilltjejen, utan att jag kommer få punga ut med 980 kr för ett provisoriskt pass.

Måndag morgon hänger jag på låset hos Polisen på Sturups flygplats för att få det fixat. Samtidigt som vi stiger in genom dörren avger Moa ett skrik och fortätter med det under hela besöket hos Polisen. Halvvägs genom visiten skiter hon en sådan laddning att blöjan läcker genom både hennes och mina kläder. När hennes passfoto ska tas går det inte att sänka kameran tillräckligt lågt, utan jag får hålla upp henne en decimeter ovanför mitt huvud (då hade jag bytt kläder och blöja).

När cirkusen näst intill är över inser vi att Moas förnamn inte kommer upp i passet. Det visar sig att vår anmälan om namn inte trillat igenom Skatteverkets system ännu och att barnet därmed saknar namn. Istället för förnamn får hon texten ”ej namngiven flicka”, fast polisen som utfärdar passet skriver fel och det blir istället ”en namngiven flicka”.

Det enda positiva i kråksången är att Polisen fortfarande hinner utfärda ett ordinarie pass med kort giltighetstid för det betydligt lägre priset 350 kr. När vi lämnar polisexpeditionen vet jag inte vem som är svettigast, jag, Moa eller poliskonstapeln. Moa somnar dock och sover som en klubbad säl i tre timmar.

Bebis i flight mode

Bebis i flight mode

Efter denna mardrömsstart på resan, gick faktiskt allt som en dans. Min medresenär Ann insåg nog hur amnningsfrånkopplad min hjärna för närvarande är och tog helt på sig det kombinerade jobbet av reseledare/assistent/nanny och gjorde det med bravur.  Själv visste jag knappt vilket hotell vi hade rum bokat på. Flygresan gick galant, Moa sov sig igenom starten och ammade sig igenom landningen både på dit- och hemresan.

En av fördelarna med bärsjal är att man har ett element på magen. Moa och jag lånade ut skaljackan för vi tyckte att det blev lite svettigt annars.

En av fördelarna med bärsjal är att man har ett element på magen. Och nej, jag är inte sådär tjock, jag har en bebis under jackan!

Väl i Warszawa fick Moa hänga i bärsjalen mest hela tiden och där är hon nästan alltid nöjd. När det var dags för oss vuxna att äta eller fika passade även Moa på att amma. I samband med de pauserna fick hon sträcka ut ryggen och ligga och sprattla en stund på en soffa eller i en famn. När vinden ven och snön singlade ner mellan husen i gamla stan på lördageftermiddagen, var Moa och jag de enda i sällskapet som inte frös. Jag hade ju ett element mot tryckt mot magen som sov gott i bärsjalen under min tröja och jacka.

På lördagkvällen när övriga i sällskapet gick vidare för att dricka drinkar i någon av Warszawas coola barer tackade dock Moa och jag för oss och däckade rätt snabbt på vårt enkelrum. I år var det ingen av mina medresenärer som var så värst pigg på att dela rum med mig.

Nästa år planerar vi för att tjejresen ska gå till Budapest. Då tänker jag lämna barnen hemma och dricka drinkar på lördagkvällen. Men tack vara vårt passäventyr har Petter och jag redan bilden klar till Moas studentskylt.

 

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , ,

I gröna backar

Posted on by Nora Sandholdt — No Comments ↓
Fikapaus i backen. Visst är det smidigt med en mamma som även fungerar som stol?!

Fikapaus i backen. Visst är det smidigt med en mamma som även fungerar som stol?!

Vad jag trivs med att GÖRA saker med familjen! Dels blir jag själv på så himla bra humör av lite fartvind i håret och svettpärlor i pannan, dels tar mammahjärtat ett rejält glädjeskutt när jag ser hur lycklig Ida blir när springet i benen får komma ut. I helgen lånade jag en sitski av en kompis och vi spenderade två dagar i de småländska alperna.

Första gången jag åkte sitski var redan 1992. Knappa 10 månader efter att jag hade brutit ryggen åkte familjen upp till Åre för en skidvecka med totalskidskolan. Det var supervingligt, och osäkert. Jag fick smeknamnet Skogsmulle för att jag åkte ur backen och hamnade i skogen ett par gånger. Efter det åkte vi upp till Åre en vecka per år under rätt många års tid. JAg tragglade med skidlärare, försökte verkligen, men blev aldrig självständig i backen. 1997 var jag uppe i Åre sista gången, efter det bestämde jag mig för att kasta in handduken. Skidåkning var helt enkelt inte min grej.

Så träffade jag Petter. Han ÄLSKAR att åka skidor. När han fick höra att jag hade åkt sitski blev han eld och lågor. Varje år tjatade han om att vi skulle åka till fjällen. Varje år teg jag ihjäl skidresan. Till slut, efter nära tio år av tjat åkte vi till Branäs med ett kompisgäng. Min tanke var att hyra en sitski, hyra en skidlärare, ge det en sista chans och sedan kunna lägga ner för alltid och slippa tjatet. Döm om min förvåning när jag plötsligt kan åka. Jag skyller allt på carvingskidan och att den gjort det enklare att svänga med en sitski. Men det kan också ha att göra med att jag lärt känna min kropp under årens lopp.

Idag åker jag skapligt. Jag klarar röda backar, men trivs bäst i blå. Jag fixar för det mesta liften, men ramlar fortfarande ibland. Men det gör inget. Det är så otroligt skoj att hänga med familjen i barnbacken. Göra ett par åk och sedan ta fika eller russinpaus. Ida har upptäckt att mina fötter är en alldeles perfekt pall stol som alltid är med. I helgen upptäckte hon dessutom att man kan sitta kvar på den när mamma börjar staka och på så sätt få skjuts. Fyra dagar senare har jag fortfarande träningsvärk efter det.

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , , ,

På resande fot

Posted on by Nora Sandholdt — No Comments ↓
20130725-121617.jpg

Min fina familj på Berlin-sightseeing

Ett av mina och mannens intressen är att resa och det har blivit en del under årens lopp. Vi har hunnit med ett år på Nya Zealand, dyksemester på Stora Barriärrevet, bila genom Europa, ö-luffa på Fiji, storstadssemestrar och campingliv. Den mest spektakulära resan är kanske sex veckor med bil kust till kust genom USA. När vi har varit ute och rest har vi ofta valt bort de tillgängliga hotellen till förmån för charmigare vandrarhem eller bekantas bäddsoffor. Visst är det en fråga om budget, men också det att fullt tillgängligt boende ofta är ganska sterilt och opersonligt. Med hjälp av Petter har ett par trappsteg, en trång toadörr eller en duschkabin inte varit ett problem. Energiska som vi är har vi dessutom sällan jättemycket luckor i våra semesterplaner. Nyss hemkomna från vår Europaturné börjar vi inse att kravspecifikationen på en bra semester är lite annorlunda nu än för tre år sedan.

Att hålla koll på Ida här hemma är inga större problem. Här vet hon vilka rutiner och regler som gäller. Hon vet när hon gör rätt och när hon gör fel. Dessutom är miljön så gott som till fullo anpassad till mig. Jag vet (för det mesta) var jag har de saker vi behöver och det finns inte många skrymslen min trotsiga snart tre-åring kan undkomma mig på. Det är en helt annan sak när vi är ute och reser. Dels för att lillan kräver mer uppmärksamhet eftersom regler och rutiner är upp och ner, dels eftersom jag inte är en lika självständig mamma när miljön inte är fullständigt tillgänglig. Numer uppskattar jag på ett helt annat sätt att jag kommer in och kan hjälpa Ida på toa, att jag kan spola av henne i duschen när det skett en olycka och jaga efter henne när vi har en viljekamp. Finns det dessutom en lekplats i närheten där jag inte behöver vara superrädd att hon ska slå ihjäl sig är lyckan gjord. Vi har dessutom insett att i våda dagsplaner behövs stort utrymme för lekplatshäng, skutt- och springövningar samt rosa glass. HELA familjen blir så mycket nöjdare när vi får äta i tid, tillräckligt med sömn och utrymme för bus. Idas humör styr vårt så mycket mer än vi andra vill erkänna.

Nyss hemkomna från en mycket lyckad, men mycket intensiv Europa-turné har vi börjat fundera på näst resa. Kravlistan innehåller värme, bad, bus, eget pentry, helst i sällskap av en annan barnfamilj eller två. Det tar emot att erkänna men vi börjar inse att vi har gått från att vara äventyrsturister till charterturister.

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , ,

Semester!

Posted on by Nora Sandholdt — No Comments ↓

 

20130626-094022.jpg

Vi korsar Öresundsbron på väg mot horisonten

När ni läser dethär sitter jag i bilen på väg mot horisonten och nya äventyr! Sista månaden har känts lite som ett maratonlopp i familjen Sandholdt. Mycket på jobbfronten för både mig och Petter, blandat med studentfest, 50-årsfest, liten Sverigeturné och en massa andra roligheter på hemmaplan. Det ska bli riktigt skönt med ett break!

Det känns lite som att detta är den sämst planerade semestern någonsin med det är på sitt sätt rätt skönt det med. Jag vet inte riktigt hur vi tänkte när vi bestämde oss för en bilsemester genom Tyskland, Schweiz och Tjeckien. Drygt 2,5 år gammal är Ida i den åldern där det är som mest spring i benen. Vi får väl se hur roligt hon kommer att tycka att det är. Min tanke är att I-paden och föräldrar som planerar bilkörandet till stunder på dygnet då Ida är mindre aktiv ska lösa det problemet. Däremellan ska vi hitta på en massa hyss. Första stoppet blir Lallandia, ett badparadis i Danmark. Vi har ca 2 timmars bilfärd dit, efter Lallandia käkar vi middag på färjan till Tyskland och sedan tänker jag mig att lillan borde slockna medan mamma kan gasa på en bit ner i Tyskland.

När jag var på NoSCoS träffade jag en supertrevlig kvinna från Schweiz som gjort en studie på ryggmärgsskadade kvinnors erfarenheter av mödravård, förlossningsvård och vård första tiden som nybliven mamma. Vi kände båda att hon hade gjort en förstudie till vårt projekt. Hur som helst blev jag inbjuden till Nottwil och den stora rehabiliteringscentret där. Jag har hört otroligt mycket positivt om detta center så det ska verkligen bli spännande att få se det med egna ögon. Jag lovar att en rapport kommer!

Efter några dagar i Schweiz där vi ska hänga lite med min bror och hans familj drar vi till sydöstra Tjeckien. Jag har påbrå därifrån och försöker lära Ida lite tjeckiska också. På schemat står storshopping av tjeckiska barnböcker, sagor och filmer samt mycket lek och bus med mina sysslingar och deras barn. Vi får se lite vad mer vi hittar på där. Lite tjeckisk öl ska vi nog kunna klämma in också! Sedan börjar vi så sakteligen styra kosan norröver. Berlin står på schemat. Riktigt vad vi ska hitta på vet vi inte. Tanken är att lära känna denna stad lite. Många säger att det är en bra barnstad. Jag återkommer med hur det är med den biten. Vi planerar att vara hemma från vårt turné igen i mitten av juli.

Jag är lite nervös över att vi har ytterst få boende bokade. Sedan jag blev mamma ställer jag betydligt högre krav på tillgängligheten. Förr kunde Petter och jag utan problem sova över i en lägenhet två trappor upp utan hiss med lite för smal toadörr. Numer uppskattar jag på ett helt annat sätt när allt bara funkar. Samtidigt vet jag att boendet kommer att lösa sig så länge det finns pengar på visa-kortet. För visst är det så att man som rullstolsburen gärna ska vara lite rikare än gemene man. Det är aldrig problem att bo på de dyra hotellen…

Somriga hälsningar från Nora

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , ,

Utflyktstips

Posted on by Nora Sandholdt
Sötaste elefantungen någonsin

Sötaste elefantungen någonsin

Senaste veckan har vi gjort ett par utflykter som varit så lyckade att jag måste få dela med mig av mina tips. Framförallt eftersom jag själv kan tycka att det är ganska svårt att hitta bra utflyktsmål som funkar med kombinationen rullstol och aktiv lilltjej.

Jag är väldigt förtjust i djur och gillar att gå på djurpark. Under vintern har vi läst böcker om diverse olika djur och lillan är väldigt intresserad av dem. Petter fick tips på jobbet om att spendera första maj i Danmark eftersom det är en vanlig vardag där och allt är öppet som vanligt. Sagt och gjort, vi packade picknickkorgen och styrde kosan mot Köpenhamn Zoo.

Jag brukar tycka att djurparker är rätt jobbiga med rullstol OCH barnvagn eftersom det alltid är så förbenat backigt. Det brukar dessutom vara rätt stora avstånd som man ska ta sig runt. Jag blev mycket glatt överraskad av hur nära allt låg på Köpenhamn Zoo och att ingen backe var brantare än att jag fixade att rulla upp för den utan större problem. Vi hade en helt fantastisk dag i solskenet och hade svårt att bestämma oss för vilka djur som var roligast. Ida röstade nog för aporna och elefanterna (de har en helt gudomlig liten elefantunge). Själv föll jag nog för flodhästen som simmade runt, runt, runt i sin bassäng. Jag uppskattade verkligen att man kunde se många av de djur som lever i vatten både över och under vattenytan. Det är rätt mäktigt att se en isbjörn eller flodhäst simma fram. (http://www.zoo.dk/)

Ett annat utflyktstips är Hallongården som ligger på vägen mellan Malmö och Trelleborg. (http://www.hallongarden.com/) Som namnet antyder odlar de hallon, men även andra bär och grönsaker som sparris och krusbär. Till stället hör en gårdsbutik som säljer egentillverkade produkter samt ett halloncafè med lätt lunch och fika. De har servering både inne och ute på gården. Gården är väl inhängnad, så vi vuxna kunde fika i lugn och ro medan lillan sprang runt och utforskade omgivningen. Och det finns mycket att utforska. Getterna Isabella och Estelle betar i sin hage alldeles intill, kaninen Skutt skuttar runt i sin bur på gården och i Stallet finns det höns, små gässlingar och kattungar. Jag vill verkligen ge detta ställe ett stort plus för den snygga ramp de byggt in. Dessutom har de en stor handikapptoalett där även en barntoalett fått plats. Det smällde högt i lillans ögon!

På väg hem från Hallongården svängde vi förbi Vellingeblomman och handlade lite plantor till trädgården. Vi fastnade en bra stund i deras café också. De har en supertrevlig liten trädgård med jättefina växter i. Även den väl avgränsad så lillan kan gå och utforska utan att jag behöver vara orolig att hon försvinner någonstans. Tack vare det cafét har jag inga problem att få med mig mannen på blomstershopping. Blåbärspajen rekommenderas! (http://www.vellingeblomman.se/)

Publicerat i Nora Märkt med: , , , , ,